Ibland när jag funderar på mitt liv såhär på kvällarna kommer jag ihåg en period i mitt liv som var mycket svår. En period där jag kände att jag inte riktigt blev bekräftad av människorna runt mig, en period då jag ofta var deprimerad på grund av att jag inte verkade ha några riktiga vänner och ett förhållande som var helt uppåt helvete, ett förhållande jag inte förstår varför jag ens blev delaktig i från första början. Jag ångrade mig redan efter en vecka. Jag drabbades av ångestattacker, blev trött på skolan och på mänskligheten i allmänhet. Jag sökte min tillflykt till musikens värld, till band som Slipknot och In Flames, band som sjöng om just dendär känslan som uppfyllde mig. Det var dessutom mörkt och jävligt ute, eftersom det var vinter. Ibland kändes det som om jag skulle kunna hoppa ner från mitt fönster och ingen jävel skulle bry sig. När det var som värst tog jag ett beslut: Nu räcker det med skiten!

Så jag gjorde slut på förhållandet (om man nu kan kalla det så ens), sade åt vissa människor vad jag tyckte om dom för att helt enkelt få ro med mig själv och började själv söka mig mot de av mina vänner som jag visste att brydde sig påriktigt, samt fick några nya som ännu är mina vänner i denna dag. Det började bli vår, dagarna blev ljusare och så även tillvaron. Innan jag visste ordet av var det sommar och grundskolan var slut för min del. Sedan dess har det bara blivit progressivt bättre och bättre.

Men jag är ännu i denna dag rädd för att det blir som denna vårvinter igen. Därför drar jag mig alltid ur innan jag satsar för mycket och förlorar igen. Eller satsar inte alls.

''I don't wanna feel no more
It's easier to keep falling
Imitations are pale
Emptiness all tomorrows
Haunted by your ghost

Lay down, black gives way to blue
Lay down, I'll remember you

Fading out by design
Consciously avoiding changes
Curtains drawn now it's done
Silencing all tomorrows
Forcing a goodbye

Lay down, black gives way to blue
Lay down, I'll remember you...''

Jag vet inte varför jag ens skrev detta inlägg. Det kändes bara rätt.

Jag ser fram emot vappen!

P.S Fanny Mattsson är den vänligaste själ jag vet. Därmed basta. Ingen annan kommer ens nära!