Det är helt tyst. Ingen säger något. Frågorna är många - Skojar du? Vad hände? Varför? Man förstår inte helt enkelt allvaret i det vi just fått höra. Alla stirrar tomt, och man ser hur tårarna rinner ner för någons kinder. En efter en förstår vi vad som hänt. Vi förstår att det inte längre finns någon återvändo, att det helt enkelt är slut. Tystnaden bryts inte, vi står bara där och vet inte vartåt vi skall titta. Allt är så fel, så jävla orättvist. I mitt huvud tvinnar både tusen och ingen tankar, och jag känner hur obehaget och illamåendet stiger inom mig. Jag vill säga något, jag vill göra något för att dämpa sorgen, men allt är bara fel och konstigt. Det är ännu tyst. Världen har frusit till is. Det kan inte vara sol och varmt ute. Det är bara fel. ALLT ÄR FEL! I 

Dom andra vet inte om det. Dom tappar hakan när dom får höra. Vi kramar om varandra, och det behövs verkligen. Vi besluter oss för att hedra hennes minne med blommor och ljus. Det är rätt. Det är det enda vi kan göra: Visa oss att vi bryr oss, visa att vi deltar i sorgen och påverkas av den. Vi vill visa att vi tycker det är så jävla orättvist, så jävla fel. Vi vill visa att vi är människor som är mänskliga.