Dendär obehagliga känslan i magen som känts så många gånger förr.

Det är mitt eget fel igen, jag låter det alltid gå så här.

Varför måste det alltid vara så?

Kanske jag är menad för det. Kanske jag borde satsa på något större här i livet.

Ge mitt liv för vetenskapen eller musiken eller konsten eller litteraturen.

Sluta som en hyllad person, men ändå som ett tomt skal.

Men nu för fan

Ryck upp dig karl!

Skärpning!

Nej, det går inte.

Det blir ändå alltid såhär.

Mittiallt känner jag mig rejält nere igen.

Tacka vet jag Stone Sour och Slipknot, mina eviga tröstare.

Jag ska gå och lägg mig nu, och lyssna lite på dom.

God natt.

Bloggapatin slår till igen. Fy fan.

P.S Pirkkas Bratwurst är djävulens påfund!