När jag sitter här och lyssnar på Far From Home av Five Finger Death Punch får jag mittiallt en massa minnen i mitt huvud. Minnen jag sedan länge förtträngt.

Det var en solig dag i Augusti Jag satt och byggde med lego, något som jag gjorde nästan dagligen fram tills jag fyllde tolv år. Min syster som vid denhär tiden var fyra år satt och läste en bok i vårt gemensamma rum, eller tittade i alla fall på bilderna. Telefonen ringer. Mamma svarar. Man hör hur hon flämtar till, sedan mumlar hon något. Pappa rusar dit och kramar om henne. Vi förstår att något har hänt, så vi rusar dit. Mamma kramar om mig. Hon berättar att Mofa inte mera finns. Jag kunde inte förstå det då, och jag kan egentligen inte förstå ännu heller i denna dag.

Dagen före hade vi varit och hälsat på honom på jorvs sjukhus. Han kunde nästan inte tala mera, men han sa några sista ord till oss alla. Till mig sade han att jag inte skall vara ledssen, att han var stolt över mig och att han kommer att sakna mig. Just då förstod jag inte hur viktiga dom orden var, hur skulle jag ha kunnat gjort det?

Nästa dag var han borta.

Jag blev konfirmerad på mofas dödsdag. Mommo sade att det var ett tecken på att han visste. Gissa om det stör mig att han finns där jag eventuellt blir student?

Livet är inte alltid så lätt.

Fast det är ju tur egentligen, för annars skulle tillvaron vara jäävligt tråkig ibland.