Emil ansåg att jag skulle spruce up min blogg. Sundis hör bön:

Det känns konstigt att sitta vaken klockan ett på en söndag, och veta att man inte ska gå sönder på jobbet om sex timmar. För en gångs skull får man sova länge, eller i alla fall lite längre än vad man fått under de 1,5 månader av sommaren som gått åt till sommarjobb i Sibbo Kommuns regi. Så här med facit i hand så tyckte jag faktiskt om mitt jobb, eftersom det var ganska fritt, ganska simpelt och hade ganska bra lön. Dessutom slapp man hem ganska tidigt och fick ha långa pauser/matraster. Inte illa. Inte illa alls.

Idag har jag varit otroligt trött. Jag antar att det beror på bar-resan till vår huvudstad på fredagen (Voi video att jag kan tappa nerverna med folk ibland) och grill/chill, tirmo blues, nattäventyr och en öl eller tolv igår. Så jag har bara degat hela dagen, och spelat lite gitarr. 

Jag läste också en otroligt mystisk serietidning: A World Without Superman, en serie där Superman, eller Stålmannen om ni så vill faktiskt dör när han försvarar jorden från en mördarmaskin med namnet Doomsday. Som serietidningsnörd måste jag säga att det är aningen bisarrt att se en superhjälte dö, speciellt en såpass känd som Superman själv. Förståss kommer vår hjälte ju tillbaka från döden efter en tid, men serien är ändå bisarr för det. Har ni tråkigt nån gång, så läs den. Det är en ytterst intressant läsupplevelse.

Imorgon skall jag bege mig mot Lahtis av alla ställen. Vad jag riktigt skall göra där vet jag inte själv heller. 

Och jag går otroligt mycket sönder, på ett sätt jag aldrig gått förr. Nu har jag till och med fattat varför.