Varje gång jag kommer ut ur en toalett i skolan är jag rädd för att nån står bakom dörren och lurar. Varje gång jag rör mig ensam i skolan är jag rädd för att bli antastad. Varje gång jag talar med någon verkrar samma blick alltid komma någonstansifrån där bakom. Samma tomma, uttryckslösa och kalla blick från dedär onaturligt stora och mörka ögonen. Ögonen som skrämmer mig så extremt mycket. Det värsta är, att var jag än befinner mig, så känner jag att jag har blicken på mig. Jag låtsas att den inte finns, för annars skulle jag ständigt måsta titta mig över axeln, ständigt måsta gömma mig. Ögonen förföljer mig i mitt privata liv också, men på andra sätt. Dock har jag gjort nästan allt som står i min makt för att helt enkelt kunna få leva i fred. 

Jag tror att jag aldrig har varit så här skräckslagen och paranoid i hela mitt liv.

Domaren säger: ''Nästa ärende på agendan, Sagofarbroderns ångest! För in den åtalade!''

Jag har kommit fram till att jag inte fattar vinkar. När jag är på en fest t.ex kan någon random tjej komma och dansa med mig eller något, men jag blir alltid helt ''What?'' och drar mig tillbaka till min närmaste kompis. När någon ger mig en blick som jag tror är flirtig så fattar jag inte att den är det före typ en halvtimme senare, och skulle jag fatta den skulle jag inte ändå kunna besvara den för att jag inte fattar mig på det heller. Varje gång jag pratar med nån brud som jag inte känner på en fest blir det nästan bara nån snabb vits eller något i den stilen, och sen bara awkward silence tills nån kommer och räddar mig eller jag själv går i väg. Skulle nån be om min nummer nån gång skulle jag knappast komma ihåg den. Jag utstrålar knappast någon charm och säkerhet heller, tvärtom. 

Kort sagt: Jag kan inte bli uppraggad, för jag fattar inte att jag blir det före typ dagen efter.

Även detta är jag en expert på.

Jag är awkward.