Ångestattack.

Tar telefonen. Måste få tala med nån, måste få kommunicera med en förnuftig människa. Skriver ett långt textmeddelande. Börjar gå igenom mina kontakter. Måste hitta någon person som skulle förstå. Söker febrilt.

Hittar ingen.

Ingen som är på min våglängd. Ingen som är en likadan filosof som jag. Ingen som är lika udda. Ingen som tänker lika. Ingen som skulle förstå. 

Känner mig ensam.

Jag måste börja skriva igen. Inspirationen kommer tillbaka.

Ibland skulle jag vilja sätta mig på en sputnik, och åka upp i rymden ensam för mig själv. Jag känner mig på något sätt så främmande från andra männsikor, som om jag vore en egen sort, en egen art som har sina egna sätt att komma till slutsatser och sitt eget specifika beteende.

Eller är det egentligen så att ingen skulle förstå? Jag vet inte. Kanske det finns någon som är på min våglängd, tänker på samma sätt som jag, som känner sig lika utanför? Tänk att få möta denne artfrände.

Då skulle jag inte vara så ensam längre.

'' But I'm a creep
  I'm a weirdo
  What the hell am I doing here?
  I don't belong here...''

En till sten i min mur.