Man kan inte lära en gammal hund nya tricks.

Tydligen inte en ung heller.

För jag lär mig tydligen aldrig.

P.S Jag får inte L i engelska.

Igår var en synnerligen random dag; Vi började med chillhos herr Salamander, åkte ett varv till mini-paipis, och åkte sedan tillbaka till den tidigare nämnda ödlan på chill/bastu, där en awesome dryck vid namn Monty Python´s Holy Grail avnjöts. Efter det befann vi oss mittiallt i paipis, och jag drabbades av insikten ''Jag känner ju för fan inga människor här...'' Som tur är så gör alkoholen folk öppna och sociala av sig, så jag stiftade nya intressanta bekantskaper, och diskuterade bland annat morgondagens Filosofiskrivningar. Jag har faktiskt läst så perkele på teorin idag, så jag känner mig relativt säker på min sak. Fast man ska inte ropa hej före man är över bäcken.

   Mr. Salamander.   ''Tempered over burning witches'' Awesome!

   Kommunist-Caprioska! Fyfan....   ....Som vi tvingade i oss ändå.... :S

Jag hade med mig kameran igår, för en gångs skull. Men det blev ändå inte så många bilder: Glömde helt enkelt bort att fota....

Nu ska jag planera matsäck för skrivningarna imorgon!

''Hey you, out there in the cold
Getting lonely, getting old 
Can you feel me?
Hey you, standing in the aisles
With itchy feet and fading smiles 
Can you feel me?
Hey you, dont help them to bury the light
Don't give in without a fight.

Hey you, out there on your own
Sitting naked by the phone 
Would you touch me?
Hey you, with you ear against the wall
Waiting for someone to call out 
Would you touch me?
Hey you, would you help me to carry the stone?
Open your heart, I'm coming home.

But it was only fantasy.
The wall was too high, 
As you can see.
No matter how he tried, 
He could not break free.
And the worms ate into his brain.

Hey you, out there on the road
always doing what you're told, 
Can you help me?
Hey you, out there beyond the wall,
Breaking bottles in the hall, 
Can you help me?
Hey you, don't tell me there's no hope at all
Together we stand, divided we fall!''

Det är fan sista gången i mitt liv jag äter på Pizza Express. Efter att ha käkat deras kulinariska bravurnummer pizza ''Wedding'' (Passande med tanke på en viss (mar?)dröm som plågat mig lite på den senaste tiden ;) ) började jag känna ett kraftigt illamående, som kom att sluta med en tre timmars date med toalettstolen. Sannerligen en uppfriskande upplevelse, kan jag säga eder. Det var helt enkelt bara att spola ner mina planer att åka till stan på en drinking binge idag, vilket ju kanske är helt bra med tanke på att jag har jobb imorgon. 

Jag har inte riktigt orkat blogga på senaste tiden, eftersom jag varit upptagen med annat, så ni som stalkar mig är lite efter i mina äventyr. Jag ska berätta lite om livets gång.

Jag klåpade hårt i Engelskahörfen. Ifall den skriftliga delen är svår, så kommer jag antagligen att skriva om engelskan på Våren. För jag nöjer mig inte med ett M i Engelska. Bättre kan jag! Finskahörfen gick väl helt okej med tanke på att de flesta ester talar bättre finska än vad jag gör. Hoppas att den skriftliga delen inte är allt för svår där, så kanske jag lyckas få relativit bra till och med. 

På måndagen börjar de riktiga studentproven, med filosofin först i turen. Jag vågar inte alls säga hur det provet kommer att gå; dom flesta frågorna där går inte att läsa till, då man till exempel ska definiera begrepp som ''Den tredje världen'' och ''Fattigdom'', eller fundera över vad Filosofi är. Sedan kommer de tidigare nämnda skriftliga språkproven, och efter det kommer Geografin smygande bakom knuten. Jag ångrar att jag valde Geografin överhuvudtaget: Inte har jag någon nytta av det i min vidare utbildning ifall det går som jag vill, och mitt intresse för ämnet är inte så värst stort, det heller. Fuck me running.

Imorgon torde det hända intressanta grejjer - det återstår att se hur pass intressanta de blir. :D

Intressant nog har min höstångest inte slagit in ännu - Kanske jag fick utlopp för den redan tidigare? Bra så.

You twit.

Såhär har det sett ut nu på min blogg några dagar, och kommer att göra några dagar till. Jag har inget att skriva om. Och sådär riktigt påriktigt, vem orkar bry sig?

Inte jag.

Mitt under skrivnigarna kommer jag att stiga upp, riva av mig skjortan som döljt en randig ylleskjorta, och säga ''I never wanted to this. I wanted to be...a LUMBERJACK!''

Sen hoppar kören in genom dörren.

''I´m a lumberjack, and I´m okay! I sleep all night and work all day!''

Några siffror:

Movtivation: 0

Ork: 0

Feber: cirka 38

Timmar, medvetslösa (i medeltal): 20/30

Infektionsvärde: 36

Pris på drömelgitarr: 3666 euro.

Låtar på repeat: 4 st.

Varje gång jag kommer ut ur en toalett i skolan är jag rädd för att nån står bakom dörren och lurar. Varje gång jag rör mig ensam i skolan är jag rädd för att bli antastad. Varje gång jag talar med någon verkrar samma blick alltid komma någonstansifrån där bakom. Samma tomma, uttryckslösa och kalla blick från dedär onaturligt stora och mörka ögonen. Ögonen som skrämmer mig så extremt mycket. Det värsta är, att var jag än befinner mig, så känner jag att jag har blicken på mig. Jag låtsas att den inte finns, för annars skulle jag ständigt måsta titta mig över axeln, ständigt måsta gömma mig. Ögonen förföljer mig i mitt privata liv också, men på andra sätt. Dock har jag gjort nästan allt som står i min makt för att helt enkelt kunna få leva i fred. 

Jag tror att jag aldrig har varit så här skräckslagen och paranoid i hela mitt liv.

Domaren säger: ''Nästa ärende på agendan, Sagofarbroderns ångest! För in den åtalade!''

Jag har kommit fram till att jag inte fattar vinkar. När jag är på en fest t.ex kan någon random tjej komma och dansa med mig eller något, men jag blir alltid helt ''What?'' och drar mig tillbaka till min närmaste kompis. När någon ger mig en blick som jag tror är flirtig så fattar jag inte att den är det före typ en halvtimme senare, och skulle jag fatta den skulle jag inte ändå kunna besvara den för att jag inte fattar mig på det heller. Varje gång jag pratar med nån brud som jag inte känner på en fest blir det nästan bara nån snabb vits eller något i den stilen, och sen bara awkward silence tills nån kommer och räddar mig eller jag själv går i väg. Skulle nån be om min nummer nån gång skulle jag knappast komma ihåg den. Jag utstrålar knappast någon charm och säkerhet heller, tvärtom. 

Kort sagt: Jag kan inte bli uppraggad, för jag fattar inte att jag blir det före typ dagen efter.

Även detta är jag en expert på.

Jag är awkward.

Sagofarbrodern har i sin roll som filosof funderat på dessa saker under de senaste dagarna:

- Är det bara jag, eller verkar alla människor i min bekantskapskrets vara lite trötta på varandra? Eller är det jag som är trött på folk, eller är dom trötta på mig?

- Det finns människor som har flippat till den grad att man inte mer kan förstå varför de handlar som de gör, för det är så underligt, bryter mot alla oskrivna regler och är rentav skrämmande. Åtminstone skrämmer det skiten ur mig.

- Hur ska jag orka börja läsa på studenten på allvar? Proven kommer bara närmare, men hittills har jag bara småbläddrat i Filosofiboken. Måste hitta en utlösande faktor, en inspirationskälla, en musa som får mig att begripa att ''Nu ditt lata fan tar du dig i nacken och börjar läsa, förihelvete!'' 

- Att vara borta tre dagar från skolan är tre för mycket. Jag öppnade matematikboken för att titta vad de andra höll på med och konstaterade att jag lika bra hade kunnat plocka fram en koran och börja läsa den, för jag skulle ha fattat ungefär lika mycket, om inte mera.

- Hur kan Jack Sparrow vara så awesome att man inte tröttnat på den nu efter 3 månaders popitus?

- Jag har börjar förstå hur bra Dream Theater är egentligen. Speciellt Black Clouds and Silver Linings är ett mästerverk för sig.

- Och varför, o varför tvinnar samma tanke i mitt huvud denna tid varje kväll?