Efter att ha kollat in *host STALKAT host* några andra bloggar fick jag en otrolig lust att blogga själv, att få skriva av mig lite, helt enkelt. Kan börja med att konstatera att min flunssa lättat lite, febern försvann lika snabbt som den gick men jag hostar ännu som om jag skulle ha rökt i 45,32 år och näsan är mer tilltäppt än sinnet på den mest konservativa av österbottningar. Ser ut som om jag skall fara och skriva prov imorgon i alla fall. Faktumet att jag inte läst mera än att jag gett anteckningarna en hastig genomblick oroar mig inte. Jag har klarat prov på talang förut, och kan göra det igen. Dessutom är det så lite kvar av gymnasiet nu att jag inte orkar satsa mer.

Lite kvar, ja. På ett sätt är det sorgligt att sluta gymnasiet, men på ett sätt inte. Visst var vår årskurs ett fint gäng, men det fanns dagar då jag önskade att jag skulle gå i Brändö eller Borgå Gymnasium, bara för att jag skulle ha behövt ett miljöombyte. I ett skede tänkte jag faktiskt flexa, men byråkratin var lång och invecklad liksom skolresan till Helsingfors skulle vara, så jag lät den möjligheten glida mellan fingrarna på mig. Så på ett sätt känns det nästan skönt att komma bort från skolvardagen för mig. Antar att man uppskattar människor mera ifall man inte ser dem lika ofta, så för min sinnesfrids skull kommer läslovet vara synnerligen bekvämt.

På tal om lov har jag lovat att medverka som hjälpledare på sportlovsskriftskolan på Nilsas. Jag tänker helt enkelt med plånboken när jag lovar det, fast jag vet att jag borde läsa på studentprov. Pengar behövs också! Det är som Ac/Dc sjunger, ''Listen to the Money talk''. Jag har under de senaste veckorna fått lära mig den hårda vägen hur det är att vara utan pengar. Dessutom är detta ett av de trevligaste sätt jag kan tänka mig att tjäna ett par hundra på, med tanke på mängden arbete. Värre kunde man ha det.

Detta veckoslut kommer jag att jobba igen. Känns som en evig tid sedan jag senast var på jobb, fastän jag var på jobb för bara två veckor sen. Jag hoppas att veckoslutet kommer innebära något mera nervkittlande än bara jobb och presidentröstning för min del. Skulle sitta bra med en gammal hederlig hemmafest, eller bara en chillfilmkväll i bra sällskap. Skulle ordna någon av dessa med det samma, om jag hade möjlighet till det.

Jag gjorde en uppdatering av bloggens bakgrund - Vad tycks? Var stenmuren bättre? Nu när bloggen inte längre heter ''All in all, you're just another brick in the wall'' tycker jag personligen att detta mönster passar bättre. Fast en objektivare åsikt (Om man nu kan säga så) skulle också vara bara bra att höra.

Jag har haft en glad känsla i magen ända sedan veckoslutet. En glad känsla jag haft förr också. En glad känsla som kan bytas ut mot den värsta av alla misärer. Nu lönar det sig att ta sig en rejäl funderare (Typiskt Sundis.) och gå sakta framåt. För det verkar för bra för att vara sant som alla gånger förr, även detta. Men jag tänker inte gå under av oro och ångest denna gång, det är ett som är säkert.

Bara måste kopiera denna bild. Var för bra för att inte sätta på bloggen.

Kändes nästan terapeutiskt, det här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...