''Let it out, let it out, fill the empty space
So insecure. Find the words,

And let it out.''

För mig är att sitta vaken halva natten synonymt med att fundera, att grundligt filosofera kring livet, dess mening, dess fortsättning och dess förflutna. Att tänka på alla mina människorelationer, både de som är goda, de som är skadade, de som varit och de som komma skall. Att begrunda mina misstag, mina mål i livet, de fina små stunderna med de bästa människorna och de svåraste stunderna i mitt liv. Jag funderar på sorg, jag funderar på glädje. Jag funderar på andra människor, och ifall någon någonsin funderar på mig, och vad de isåfall tänker om mig. 

''Staring down, staring down
Nothing comes to mind
Find the place

Turn the water into wine.''

Jag sitter här ensam i mitt mörka rum, mitt mörka slott av ensamhet. Min egen lilla värld. Jag sitter här vid min dator och lyssnar på musik som hjälper mig att associera, hjälper mig att fundera, väcker känslor, väcker reaktioner, väcker tankar. Egentligen är jag ju inte ensam. Musiken är ju också här. Du kan inte röra henne (för mig är musiken feminin, för musiken är vacker), inte heller kan du se henne. Du kan bara höra henne. Hon kan inte heller se dig, men sanna mina ord att hon kan röra dig. Hon griper tag i dig, hon omfamnar dig, hon tar dig i sin famn och vaggar dig stilla. Glöm resten av världen. Slut dina ögon. Lyssna hur musiken andas. Andas med henne. Låt henne bli din.

''But I feel I'm getting nowhere
And I'll never see the end...''

Här sitter jag nu alltså, tillsammans med musiken, och låter henne förföra mig. 

''So I wither
And I render myself helpless
I give in
And everything is clear
I break down
And let the story guide me''

Och mittiallt slår rädslan till, som om någon skulle sparkat mig i magen. Rädslan för ensamheten. Musiken tappar sitt grepp. Tankarna blir för många. Orden tar slut. Obehaget blir större. Ensamheten, tillsammans med mörkret blir större än musiken. Jag tappar helt greppet. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag känner att jag behöver mänsklig kontakt.

Men här finns ingen. Här är bara jag och mörkret.

''I drown in hesitation
My words come crashing down
All my best creations
Burn into the ground
The thought of starting over
Leaves me paralyzed''

Jag söker mig till sängen. Rädslan dämpas av tröttheten. När jag vaknar imorgon har den vandrat iväg till någon annan, för att även rycka den ur musikens varma famn. Mörkret är vänligt nu, nästan omfamnande, men inte på musikens varma sätt, utan mer på ett mekaniskt vis, så som man kramar om någon avlägsen släkting på släktträffen. Utan rädslan är mörket inget hot. Men rädslan.

Men imorgon är den tillbaka igen.

Det är den alltid.

Varje kväll.

''The world's what you create
Let it out, let it out''

Tack och godnatt. Curtain call.

 

melmel

6 mars 2012 12:38

wow. du skriver helt jävla bra.

Andreas Sundberg

6 mars 2012 13:37

Well, thanks :)

 

Kajsa

6 mars 2012 16:27

Håller med föregående talare!

Andreas Sundberg

6 mars 2012 16:30

Tackar och bockar! :)

 

S.T.A.L.K.E.R.

6 mars 2012 18:33

Jag borde sluta blogga med tanke på att du redan reflekterar alla mina tankar. Scary.

Andreas Sundberg

6 mars 2012 18:40

Well, well...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...