Varje dag trycker jag på länken ''Skapa inlägg'' på menyn här på bloggplatsen.

Varje dag öppnar jag detta anteckningsblock, detta kladdpapper, denna tomma vita ruta.

Varje dag skriver jag något här, ibland längre, ibland kortare.

''O children.....''

Ibland när jag skriver så har inlägget inget speciellt syfte; bara skriver av mig lite. Berättar lite om mitt liv, någon ny låt jag hittat att sönderspela eller någon film jag sett i en ytlig notering utan större baktankar.

Ibland skriver jag om djupa funderingar: musikens roll i mitt liv, hur jag uppfattar verkligheten, dendär känslan av ensamhet som vi alla kan identifiera oss med nästan skrämmande bra eller någon människorelation som är värd att analysera.

Ibland skriver jag sådana saker, som jag efter att ha ögnat igenom texten jag just åstadkommit måste radera. Jag måste få skriva det, men jag kan inte dela med mig det åt alla. Det är för personligt, för djupt, för hemligt. Jag vet inte varför jag skriver det egentligen, det bara rinner ur mig. Ibland rinner det också en tår från ögat.

''.....Lift up your voice, lift up your voice....''

Någon gång vill jag berätta för någon om allt det där. De mörka hemligheterna. Problemen. All ångest.

Någon gång tror jag ingen är redo för att få höra om dem. Inte än. Det skulle behövas något mycket speciellt för att jag skulle lita på att någon verkligen skulle ha förståelse. En gång var det nära, men som alla realistiska sagor slutade även denna olyckligt, och sådana sagor vill vi inte höra - de leder till varken lycka eller drömmar.

Någon gång vet jag att jag inte är helt redo att själv tala om dessa saker. Hur skulle någon kunna vara redo att se min mörka sida ifall jag själv inte klarar av att visa den? 

''...Children........''

Jag vet inte vad syftet med detta inlägg är. 

Kanske det är den första hackan som skall riva ner den stora muren?

Den första pinnen på stegen?

Eller rentav grundbygget till bron över den stormiga floden?

''.....Rejoice, rejoice........''

''Ge fan i dimman! Ingen vet vad som lurar därinne.''

- Stephen King / Dimman (The Mist)

[Jonathon to all]:
''There is no love, to shelter me
Only love, love set me free
No love, to shelter me, only love, love set me free
I was the warrior, with an anthem in my soul
The idol of eight thousand lonely days of rage ago
And remember me when it comes your time to choose
Be careful what you wish for, it might just come true....'' 

W.A.S.P / The Great Misconceptions Of Me.

 

mandi

28 maj 2012 16:00

allt som är personligt är värt att berätta. Speciellt sådant som är jobbigt. Att berätta är det lättaste sättet att få något sorts stöd. Jag tycker ofta att mina känslor är fåniga och tvekar ofta inför att publicera dem, men gud vad skönt det är efteråt. Utnyttja bloggen och dina vänner, om du inte försöker kan det inte heller ske någon förändring såvida du inte klarar av det själv.

Andreas Sundberg

28 maj 2012 17:43

You may have a point there, my friend :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...