Omslaget till Wish You Were Here av Pink Floyd är en av de bilder som jag alltid kunnat relatera till; omslaget föreställer två business-män i kostymer som skakar hand. Det vore väl inget konstigt med det, ifall det inte vore så att en av dem brann. Det som är intressant är att fotografiet är helt genuint, alltså man tände påriktigt eld på en stuntman för bildens skull. Nåväl, symboliken kring bilden är väl ganska enkel att förstå: hur mycket vi än brinner i själen så märks det inte alltid på utsidan. 

Har så otroligt paradoxal feelis just nu. Allting känns så perfekt, så lyckligt och just så magiskt som man vill att en sommar ska vara, och ändå är allting så jävligt frustrerande, ändå mår jag dåligt och ändå känner jag en otrolig ångest. Livet är inte lätt, och skall inte vara det heller, men att det skall bli så jävligt svårt är orättvist. Speciellt just nu. Saken blir inte bättre av att jag fick höra en mycket dålig nyhet här nyligen. Jag skulle vilja bara krypa ner i en varm famn och glömma allt. Och då menar jag inte vilken famn som helst.

Jag återupptäckte en helt härlig låt här om dagen annars:

Denna låt är så härligt ärlig och hämtar dessutom tillbaka en massa fina minnen från barndomen. Gillar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...