Ett brev till dig som läser denna blogg:

Bäste läsare,

Idag vaknade jag helt kallsvettig klockan tio före sju av en otroligt skarp smärta i svanskotan. Det var som om någon skulle ha stuckit in en kniv mellan benet och brosket, och när jag kände efter var där en stor klump på den. Jag hade tidigare upplevt att det ömmade just där, och haft svårigheter att sitta. Jag tog värkmedicin, och nämnde klumpen för min mamma. Sedan somnade jag om och drömde om hur klumpen vandrade uppför min rygg för att slutligen stanna på min hals. När jag sedan såg mig i spegeln i drömmen sprack klumpen, och ut vällde en svärm med vita spindlar som började äta upp mig levande. Det var som om min dröm var skriven av Stephen King själv, vilket kan bero på att jag läst en hel del av honom under det senaste halvåret. Nåväl, när jag sedan vaknade ur skräckdvalan, lika kallsvettig som förra gången jag vaknat så märkte jag att min dröm besannats i en viss mån: klumpen hade spruckit, och ut vällde en vätska som något av det värsta jag sett i mitt liv. Det var helt enkelt bara att åka till sjukhuset, där jag efter en alltför lång väntan (har ju lite svårt att sitta, så man kan säga att det var ett stående tillfälle) fick komma in till en doktor, som utförde en ytterst smärtsam undersökning och konstaterade att jag har en inflammation i svanskotan. Nu går jag på antibiotika och starka värkmediciner, och har inte riktigt ork att göra något egentligen. Smärtan strålar längs med hela ryggen, och jag måste hålla såret efter knölen rent. Det är en ganska enformig och depressiv tillvaro, och jag oroar mig hela tiden för att infektionen skall sprida djupare ner till benet och jag skall hamna på operation. Jag har ingen lust att bli inlagd på sjukhus. På grund av medicinerna får jag ju inte festa heller, så jag sände återbud till dagens hypade fest och deppade över det en stund. Jag har så otroligt litet att göra att det nästan är hemskt. En vänlig själ erbjöd sig att hälsa på mig, men jag vill helst inte att folk ska se mig när jag är såhär handlingförlamad. Det är endast förnedrande. I skrivande stund är smärtan i nedre ryggen nästan för mycket, fastän jag tagit en värktablett riktigt nyligen. Jag biter ihop, och försöker andas regelbundet. Jag skulle borda räta på ryggen, men det går inte. Det gör för ont i svanskotan. Jag är för ynklig.

Detta skriver jag inte för att fiska efter sympatier, för att få höra ''men va synd, krya på dig'' eller för att plocka martyrpoäng. Jag skriver detta för att folk skall förstå situationen jag befinner mig i, för jag tror inte att man förstår vad inflammation i svanskotan innebär eller folk begriper sig på mina symptom om jag inte beskriver det grundligt. Och jag har inte ork att ge var och en en inngående redogörelse av mina symptom och deras följder. Därför gör jag det här, så att de människor som står mig närmast (av vilka de flesta läser denna blogg) ska få en inblick i min situation, på ett smidigt sätt. Jag hoppas att ni har förståelse för min situation nu när ni vet vad det innebär, och därför kan adaptera er till den. Om man vill göra mig glad kan man ta kontakt via textmeddelande eller dylikt och bara snacka skit en stund, så att jag får tiden att gå när jag inte sover. Det skulle vara riktigt trevligt. Det är inte sagt att jag svarar direkt, men jag skall försöka mitt bästa. Hopplöshet botas bäst genom leenden.

Eder tillgivne,

Andreas Sundberg,

Ryggpatient.

Min feelis.