''Over the rooftops and houses,
Lost as it tries to be seen,
Fields of incentive covered with green.''

Under dessa dagar av sjukdom, medciner och smärta har det ofta känts jobbigt, ensamt och orättvist. Ibland har jag varit så frursterad av jag viljat slå hårt i vägen, skrika och gorma eller bara ens göra något fysiskt, så att jag kunde få utlopp för känslan av orättvisa och mindervärde. Ibland har jag känt mig så ensam och deppig att jag fått Ior i Nalle Puh att verka som värsta festprissen. Och ibland har smärtan varit olidlig, jag har bitit ihop och känt hur vassa signaler gått längs med min ryggrad, känt hur kallsvetten rinner och fått kramp i benen av jag spänt mig så mycket. Som tur har detta scenario inte skett på några dagar nu.

''Well if we can help you we will,
You're looking tired and ill.
As I count backwards
Your eyes become heavier still.''

Medicinerna har fått mig att drömma konstiga saker - allt ifrån spindlarna som jag nämnde tidigare till att min ryggrad helt tynar bort och jag blir rullstolsbunden för resten av livet och ser hur alla min vänner gifter sig, bildar familjer och gör karriär lyckligt omedvetna om min existens. När min tid sedan var kommen jordfästes jag direkt utan anhöriga, eftersom ingen kommit ihåg mig. Dessutom drömmer jag om en massa abstrakt som jag inte är säker på ifall det är verklighet eller dröm när jag sedan vaknar, vilket ger mig en sådan där obehalig mini-hjärtattack. Medicinerna hjälper bra, men drömmarna är en otrevlig bieffekt. Dessutom gör medicinen inte min dygnsrytm bättre precis, eftersom den gör mig så trött att jag ibland sover om dagarna.

''Sleep, wont you allow yourself fall? 
Nothing can hurt you at all.
With your consent
I can experiment further still.''

Men det är inte bara mediciner, mörker, smärta och ångest. Jag blev otroligt positivt överraskad av hur mycket mina medmänniskor bryr sig om mig egentligen. Det är många som tagit kontakt på sätt eller annat, viljat höra om hur det är med mig och mina krämpor samt till och med ringt och snackat några timmar, vilket har varit en stor lättnad och befrielse för mig eftersom det fått mig att glömma min situation, i alla fall för en stund. Jag vill rikta ett stort tack till dessa osjälviska människor som offrat värdefull tid på att lyssna på en sjuk man beklaga sig. Det är ni som hållt mitt humör uppe när det varit som svårast!

''Madrigal music is playing,
Voices can faintly be heard,
Please leave this patient undisturbed.''

Jag hittade en så otroligt fin låt häromdagen. Jag har börjat lyssna på Genesis progressivare skivor, som A Trick Of The Tail till exempel, och just på denna skiva fanna jag låten ''Entangled'' , en låt som handlar om en man på ett sjukhus som lider av någon  allvarlig sjukdom. Denna låt har nästan blivit synonym med yours truly under denna period av sjukdom. Jag kan relatera till den på något underligt sätt, och det känns som om läkaren i låten skulle prata direkt till mig när jag lyssnar på den. Det är alltså den låten jag citerar nu här på bloggen, för den passar i högsta grad till detta inlägg. Idag låg och jag stirrade ut i den gråa, tomma, regniga världen medan jag lyssnade på den. Det var en magisk upplevelse.

 Tänker bege mig till PRG imorgon. Den värsta smärtan har lagt sig, och bara jag tar mina mediciner så gör det inte ont i ryggen heller. Måste vara otroligt försöktig med att böja mig och sånt, eftersom det kan utlösa en trevlig liten smärttripp, har jag märkt. Gud, det skall verkligen bli skönt att bryta isoleringen igen! Och att få jamma i bandrummet. Det känns nästan lite lyxigt när man tänker på från vilken situation jag kommer. Bara man tar det försiktigt, så borde det nog gå bra. Man kan ju inte ligga hemma och mögla allt för länge heller.

''Well, thanks to our kindness and skill
You'll have no trouble until
You catch your breath
And the nurse will present you the bill''

Over and out,

Andreas Sundberg.

Halvrehabliterad.