Och så plötsligt har redan halva Oktober gått, julen kommer närmare och närmare, året närmar sig sitt slut, nästa år börjar, militären börjar, världen går vidare och förändras, tiden marscherar skoningslöst framåt och vi alla åldras ett år till. Otroligt svårbegripligt att detta år nästan är slut, det började ju så nyligen. Mycket roligt, fint och intressant har redan hänt under detta år, också mycket sorgligt, mycket tungt och mycket jobbigt. På många sätt har faktiskt 2012 hitills varit ett av de bästa åren i mitt liv, åtminstone det friaste och mest exotiska. Dock finns det människor man som man skulle vilja så mycket mera med, människor man saknar och människor som, liksom världen slutligen också gör, gått vidare - för att följa sin drömmar, börja utbildningen, möta det riktiga livet, växa upp, bli män och kvinnor av detta land, denna värld, denna mänsklighet. Det finns också de som man hade klarat sig utan, sorgespridarna, pessimisterna, narcissterna, de som splittrat gruppen, de som förstört det fina och det roliga.

Men sådant är livet, liksom ett mynt har det också två sidor - för vi skulle aldrig kunna uppskatta det som kan kallas ''det goda'' här i livet om det inte vorde för dess motsats, ''ondskans'', existens. Detta hjälper oss att gå vidare - för det är inte en självklarhet att vi gör det, snarare så känns det lätt som att världen rullar över en och fortsätter vidare i tiden medan man själv snavar och halkar när man försöker gå framåt. Att världen går vidare är ett faktum, men det är upp till dig att hålla takten med den. Denna text handlar inte om uppgivenhet, den handlar inte om sorg, den handlar inte om saknad. Den handlar om hoppet. Solskenet i den annars mörka skogen.

Det är hoppet som får oss att ta oss igenom de mörkaste dalar, de dalar där vi inte vill gå, de dalar där vi ibland finner oss själva, de dalar som egentligen är den gropt vi själva grävt oss. Där har vi skriken av förtvivlan, skriken av längtan mot ljuset och hopplöshetens klagolåtar. Här hjälper inte gråten. Vi måst kunna ta ett stadigt steg framåt, och sedan ett till. Spänn dig inte, slappna av. Vandra sakta och försiktigt. Och när du känner att dina fötter inte kan ett steg till, så tag då stöd. För du är inte ensam i  dalen. Det är mörket som har förblindat dig, hopplösheten som lurar dina ögon. Det finns alltid en människa, minst en människa, som är beredd att ta i dig när vacklar fram i dalen och nästan stjälper av trötthet. Detta kan jag berätta från en pilgrim till en annan: då jag vandrade dessa dalar var det som mörkast, och fötterna gjorde ont före jag ens tagit första steget. Men det fanns en annan där, en som motiverade mig och som fick mig att inse den rätta stigen ut. Jag lät henne leda mig, och jag var ute på nolltid. Ljuset hade aldrig varit så vitt, så behagligt, så varmt och fint som då. Det var ljuset av ett leende.

Jag skrev detta för att jag märkte det konkret idag: världen har gått vidare. Och jag är inte säker på att alla riktigt hunnit med, allra minst jag själv. Jag kände att det kanske finns en eller två, som kanske finner en tröst i att läsa om hoppet. Det är inte mycket, men det är det minsta och det enda jag kan göra. Som man säger på latin: ''Ne omittas solum ambulantem'' – "Glöm ej den som vandrar ensam''. För fastän man inte må vara ensam, känner man sig ibland ensamast i världen. Tro mig, jag vet.

Jag skall ta en liten semester från semestern och bege mig västerut, till Sverige, imorgon. Vi hörs, syns och allt det andra. Ni vet var ni hittar mig om ni har ärende.