Okej, nästa sak kommer jag skriva endast för att jag vet, att om jag inte bloggar om det så kommer jag att bli galen. Min blogg fungerar som ett filter för mitt huvud, som ett bra sätt att behandla mina tankar och känslor genom att göra om dom till ord, stycken och texter. På så vis är denna blogg synnerligen terapeutisk för mig, och som varje god psykolog låter den mig fortsätta mina långa monologer på finkänsligt sätt utan att avbryta med små frågor eller byta samtalsämne. Den enda opponent som finns här är jag själv, vilket ibland kan vara en väl tuff sådan. Men detta skall icke handla om bloggens funktion; jag ville endast klargöra för den, så att det kanske finns en viss förståelse bland eventuella läsare för dess innehåll. Jag vill påpeka att jag inte fiskar efter sympatier, uppmärksamhet eller beröm. Jag skriver som det är, som det känns, som jag vill, som jag kan, som jag gör. Om detta skulle förändras, skulle det inte vara jag som skriver denna blogg, snarare en impostör, en oärlig bedragare. Håll detta i ditt sinne, när du läser det som följer.

Denna morgon vaknade jag ledsen. Jag kunde inte komma ihåg varför det kändes så, men jag visste att det måste ha något att göra med en dröm. Jag utförde de vanliga morgonrutinerna, och slog mig ner framför datorn. Då slog det mig. Jag såg en bild på personen i drömmen. Jag visste exakt varför jag varit ledsen. Jag kom ihåg varenda en detalj från min dröm, hur underbar den varit och hur omöjlig, hur overklig den varit med tanke på hur det ligger till. Jag visste med ens, att drömmen framkallat något undertryckt, något som jag medvetet gömt undan eftersom jag ville att andra skulle bli lyckligare än mig, en uppoffring jag känner mig lite stolt över ibland. Den gjorde mycket ont, men jag ansåg att två stycken lyckliga var bättre än två lyckliga och en olycklig, eller tre olyckliga. Denna uppoffring nämnde jag aldrig för någon, och tills idag har den fått bli en hemlighet. Sen hände det något, något som kunde ha gjort mig till den lycklige. Men då hade jag redan gömt lyckofröna i ett mörkt skrymsle, en av de mörkaste av de mörka dalar som jag så ofta brukar återkomma till i mina liknelser, och vissa faktum gjorde så att jag igen inte ville orsaka någon form av smärta, varken för mig själv eller för den andra, kanske omedvetet inblandade parten.Men fröna fanns där, och slog sakta men säkert rot, utan att jag märkte det. I natt blommade trädet, och i drömmen var jag lycklig. När jag vaknade förstod jag vad skjutit undan all denna tid, vad jag gömt under ytan och vad jag borde ha gjort. Nu är det kanske för sent, och även om jag samlade mig för att bekänna kunde det leda till olycka. Nu vet jag inte vad jag skall göra; jag kan inte göra det jag borde ha gjort, men jag inte gjorde för att jag brydde mig för mycket för att skapa olycka, eller ännu värre, förstöra något unikt, Inte heller kan jag igen gömma undan detta i ett mörkt skrymsle, för rötterna slår ner sig igen och gör mig slutligen galen. Det enda jag har kvar är att drömma den underbara drömmen med doften, leendet, närheten och skönheten, och sedan vakna till den gråa realiteten. Jag vill inte vakna före drömmen fortsätter i verkligheten, men andra drömmar och plikter kom ivägen. Här står jag och kan icke annat. Gud hjälpe mig.

Tur att det är onsdag imorgon, och torsdag därpå. Så får jag annat att tänka på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...