Snälla rara Finländare. Vi bor i en av världens nordligaste länder, En stor del av Norra Finland är ovaför polcirkeln och amerikaner tror att här bor isbjörnar. Vi är uppväxta med legenderna om härdade män och kvinnor som levt och varit verksamma, till och med krigat i stenhård köld och tre meter snö. Vi har en av världens kallaste, längsta och mörkaste vintrar. Och ändå är det varje år en lika jävligt stor överraskning att den första snön fallit, ingen har bytt till vinterdäck och hela facebook-världen känner behovet att upplysa alla, ifall man nu inte skulle äga ett fönster, att det har snöat. Var gick evolutionen fel där? Eller är finländarna optimistiska på gränsen till dumhet och tror på en varm och trevlig vinter jämfört med alla svinkalla, mörka, våta och jobbiga vintrar före det? Inse fakta folk, och lyssna till väderleksrapporterna. De må ofta ha fel, men det gör ingen skada att följa med dom och bereda sig på alternativet att dom skulle ha rätt. Det kan inte vara för mycket begärt. OCH TACK FÖR ATT NI FOTAR SNÖN OCH LADDAR UPP BILDERNA, SÅ ATT MAN VERKLIGEN BEGRIPER HUR SNÖ SER UT. FÖR JAG HAR ALDRIG SETT SNÖ FÖRUT I MITT LIV.

Trots trafik-kaoset som detta väderfenomen skapade så begav jag mig mot Helsingfors idag för att besöka musikmässan. Det var en liten besvikelse att urvalet av produkter där som fanns att beprövas var ganska begränsat. Man kunde lika bra åka till Musik-Fazer och få ett urval som är 75% procent större, åtminstone. Bokmässan hade jag inte tid eller ork att besöka; för många gamla tanter som blockerade alla gångar, och jag hade endast två timmar på mig att gå runt på musikmässan, vilket ju inte är så mycket egentligen. Dessutom ville jag hinna se Thomas Lang, en av världens bästa trummisar, spela. Han har spelat med alla möjliga artister, däribland Robert Fripp, Steve Hackett och Peter Gabriel. För er som inte känner igen något av dessa namn kan jag berätta att han också spelat som livemusiker med bland annat Tina Turner, Sugababes, Bonnie Taylor, George Michael och Kylie Minogue. Listan är lång och imponerande. Detta innebär att Thomas är en mycket progressiv och mångsidig trummis, och demostrerade sin kunnighet på sin klinik idag genom att spela allting från Jazz och Samba till proge och math metal, det vill säga rytmiskt komplex tung musik med krävande takter och tidssignaturer (ett exempel är 7/4. Lycka till att få det att gå ihop, hörni! Tänk er sedan att spela blastbeat i den takten. Huga). Måste nog säga att jag var lite starstruck när jag såg honom spela. 

  Jävla svårt att få en ordentlig bild, på grund av strålkastarna som rörde sig och bytte färg i takt med musiken.

Imorgon blir det släktkalas och sedan ska jag tröga mig. Om någon vill hitta på något är jag öppen för förslag. Om jag inte blir tvingad att vara Mr.Taxi Driver igen.

Mobilblogga. Det är inte alls lika inspirerande som att blogga "på riktigt". Har gjort det en gång förr, i en stund av djup ångest. Nu har jag egentligen för mycket att säga med bara telefonen, så jag får återkomma.
Musikmässa imorgon.