''Over the rooftops and houses,
Lost as it tries to be seen,
Fields of incentive covered with green.''

Under dessa dagar av sjukdom, medciner och smärta har det ofta känts jobbigt, ensamt och orättvist. Ibland har jag varit så frursterad av jag viljat slå hårt i vägen, skrika och gorma eller bara ens göra något fysiskt, så att jag kunde få utlopp för känslan av orättvisa och mindervärde. Ibland har jag känt mig så ensam och deppig att jag fått Ior i Nalle Puh att verka som värsta festprissen. Och ibland har smärtan varit olidlig, jag har bitit ihop och känt hur vassa signaler gått längs med min ryggrad, känt hur kallsvetten rinner och fått kramp i benen av jag spänt mig så mycket. Som tur har detta scenario inte skett på några dagar nu.

''Well if we can help you we will,
You're looking tired and ill.
As I count backwards
Your eyes become heavier still.''

Medicinerna har fått mig att drömma konstiga saker - allt ifrån spindlarna som jag nämnde tidigare till att min ryggrad helt tynar bort och jag blir rullstolsbunden för resten av livet och ser hur alla min vänner gifter sig, bildar familjer och gör karriär lyckligt omedvetna om min existens. När min tid sedan var kommen jordfästes jag direkt utan anhöriga, eftersom ingen kommit ihåg mig. Dessutom drömmer jag om en massa abstrakt som jag inte är säker på ifall det är verklighet eller dröm när jag sedan vaknar, vilket ger mig en sådan där obehalig mini-hjärtattack. Medicinerna hjälper bra, men drömmarna är en otrevlig bieffekt. Dessutom gör medicinen inte min dygnsrytm bättre precis, eftersom den gör mig så trött att jag ibland sover om dagarna.

''Sleep, wont you allow yourself fall? 
Nothing can hurt you at all.
With your consent
I can experiment further still.''

Men det är inte bara mediciner, mörker, smärta och ångest. Jag blev otroligt positivt överraskad av hur mycket mina medmänniskor bryr sig om mig egentligen. Det är många som tagit kontakt på sätt eller annat, viljat höra om hur det är med mig och mina krämpor samt till och med ringt och snackat några timmar, vilket har varit en stor lättnad och befrielse för mig eftersom det fått mig att glömma min situation, i alla fall för en stund. Jag vill rikta ett stort tack till dessa osjälviska människor som offrat värdefull tid på att lyssna på en sjuk man beklaga sig. Det är ni som hållt mitt humör uppe när det varit som svårast!

''Madrigal music is playing,
Voices can faintly be heard,
Please leave this patient undisturbed.''

Jag hittade en så otroligt fin låt häromdagen. Jag har börjat lyssna på Genesis progressivare skivor, som A Trick Of The Tail till exempel, och just på denna skiva fanna jag låten ''Entangled'' , en låt som handlar om en man på ett sjukhus som lider av någon  allvarlig sjukdom. Denna låt har nästan blivit synonym med yours truly under denna period av sjukdom. Jag kan relatera till den på något underligt sätt, och det känns som om läkaren i låten skulle prata direkt till mig när jag lyssnar på den. Det är alltså den låten jag citerar nu här på bloggen, för den passar i högsta grad till detta inlägg. Idag låg och jag stirrade ut i den gråa, tomma, regniga världen medan jag lyssnade på den. Det var en magisk upplevelse.

 Tänker bege mig till PRG imorgon. Den värsta smärtan har lagt sig, och bara jag tar mina mediciner så gör det inte ont i ryggen heller. Måste vara otroligt försöktig med att böja mig och sånt, eftersom det kan utlösa en trevlig liten smärttripp, har jag märkt. Gud, det skall verkligen bli skönt att bryta isoleringen igen! Och att få jamma i bandrummet. Det känns nästan lite lyxigt när man tänker på från vilken situation jag kommer. Bara man tar det försiktigt, så borde det nog gå bra. Man kan ju inte ligga hemma och mögla allt för länge heller.

''Well, thanks to our kindness and skill
You'll have no trouble until
You catch your breath
And the nurse will present you the bill''

Over and out,

Andreas Sundberg.

Halvrehabliterad.

Ett brev till dig som läser denna blogg:

Bäste läsare,

Idag vaknade jag helt kallsvettig klockan tio före sju av en otroligt skarp smärta i svanskotan. Det var som om någon skulle ha stuckit in en kniv mellan benet och brosket, och när jag kände efter var där en stor klump på den. Jag hade tidigare upplevt att det ömmade just där, och haft svårigheter att sitta. Jag tog värkmedicin, och nämnde klumpen för min mamma. Sedan somnade jag om och drömde om hur klumpen vandrade uppför min rygg för att slutligen stanna på min hals. När jag sedan såg mig i spegeln i drömmen sprack klumpen, och ut vällde en svärm med vita spindlar som började äta upp mig levande. Det var som om min dröm var skriven av Stephen King själv, vilket kan bero på att jag läst en hel del av honom under det senaste halvåret. Nåväl, när jag sedan vaknade ur skräckdvalan, lika kallsvettig som förra gången jag vaknat så märkte jag att min dröm besannats i en viss mån: klumpen hade spruckit, och ut vällde en vätska som något av det värsta jag sett i mitt liv. Det var helt enkelt bara att åka till sjukhuset, där jag efter en alltför lång väntan (har ju lite svårt att sitta, så man kan säga att det var ett stående tillfälle) fick komma in till en doktor, som utförde en ytterst smärtsam undersökning och konstaterade att jag har en inflammation i svanskotan. Nu går jag på antibiotika och starka värkmediciner, och har inte riktigt ork att göra något egentligen. Smärtan strålar längs med hela ryggen, och jag måste hålla såret efter knölen rent. Det är en ganska enformig och depressiv tillvaro, och jag oroar mig hela tiden för att infektionen skall sprida djupare ner till benet och jag skall hamna på operation. Jag har ingen lust att bli inlagd på sjukhus. På grund av medicinerna får jag ju inte festa heller, så jag sände återbud till dagens hypade fest och deppade över det en stund. Jag har så otroligt litet att göra att det nästan är hemskt. En vänlig själ erbjöd sig att hälsa på mig, men jag vill helst inte att folk ska se mig när jag är såhär handlingförlamad. Det är endast förnedrande. I skrivande stund är smärtan i nedre ryggen nästan för mycket, fastän jag tagit en värktablett riktigt nyligen. Jag biter ihop, och försöker andas regelbundet. Jag skulle borda räta på ryggen, men det går inte. Det gör för ont i svanskotan. Jag är för ynklig.

Detta skriver jag inte för att fiska efter sympatier, för att få höra ''men va synd, krya på dig'' eller för att plocka martyrpoäng. Jag skriver detta för att folk skall förstå situationen jag befinner mig i, för jag tror inte att man förstår vad inflammation i svanskotan innebär eller folk begriper sig på mina symptom om jag inte beskriver det grundligt. Och jag har inte ork att ge var och en en inngående redogörelse av mina symptom och deras följder. Därför gör jag det här, så att de människor som står mig närmast (av vilka de flesta läser denna blogg) ska få en inblick i min situation, på ett smidigt sätt. Jag hoppas att ni har förståelse för min situation nu när ni vet vad det innebär, och därför kan adaptera er till den. Om man vill göra mig glad kan man ta kontakt via textmeddelande eller dylikt och bara snacka skit en stund, så att jag får tiden att gå när jag inte sover. Det skulle vara riktigt trevligt. Det är inte sagt att jag svarar direkt, men jag skall försöka mitt bästa. Hopplöshet botas bäst genom leenden.

Eder tillgivne,

Andreas Sundberg,

Ryggpatient.

Min feelis.

''Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.''

Så inleder Stephen King boken Revolvermannen, den första boken i serien om Det Svarta Tornet, platsen där alla tider och världar möts, där alla svar finns. Denna enkla mening sammanfattar egentligen synopsisen i hela boken. Den värld som vi känner till finns inte mer, för världen har gått vidare. Vissa säger att detta innbebär början till slutet, medan andra menar att detta endast är slutet till början.  Mannen i svart, även kallad Walter, flyr genom den oändliga öknen fylld med djävulsgräs och Roland Deschain, mer känd som den sista av de stolta Revolvermännen, följer efter honom. Det första man frågar sig är ju såklart ''varför?''. Svaret är enkelt: Walter vet hur man skall ta sig till det svarta tornet, dit Roland vill av den mycket simpla orsaken att det helt enkelt är hans öde. Måste man göra det så invecklat? Nixpix. Nåväl, Revolvermannen följer Mannen i svart (Mannen skrivs alltid med stor bokstav) dag och natt, varken törst eller hunger bekommer honom eftersom det inte hör Revolvermännen till med sådana onödiga saker. På sin färd möter han en eremit och förklarar om staden Tulls öde, och en pojke som mördats av Mannen i svart i en annan tid och plötsligt fann sig i öknen, och inser att pojken antagligen kommer att dö i hans sällskap, vilket pojken också inser. Under färden får vi reda på genom Rolands historier för pojken hur han med list besegrade tränaren Colt, och fick börja kalla sig Revolverman, och hur det kom sig att han blev den siste av dessa moderna riddare. Men Revolvermannen vet: Mannen i svart kommer ge honom ett val, valet mellan Tornet och Pojken, ett val där ett offer måste göras...

När jag var femton år lånade jag denna bok från biblioteket, kämpade mig igenom början och fattade inte ett skvatt. Det behövs knappast sägas att jag lämnade tillbaka boken utan att ens läsa hälften av den. Nu förra veckan råkade jag hamna på Borgå Bibliotek av en slump, där jag hittade boken i fråga i pocketformat. Nu jävlar, tänkte jag, så ska jag läsa den från pärm till pärm. Sagt och gjort, jag läste den under en enda natt eftersom den var omöjlig att lägga ner när jag väl börjat. Så nu beslöt jag mig: jag tänker läsa hela serien om det mörka tornet. När jag var femton trodde jag det skulle vara omöjligt. men nu är det inte bara möjligt, utan det är ett faktum. Det skall bli mig en glädje att följa med Roland, denne moderne John Wayne och Clint Eastwood på samma gång, på hans äventyr. Jag skall inte glömma min faders ansikte. Det svär jag vid min faders revolvrar. (Översatt från högmålet).

Snart veckoslut igen. Vart tar veckan vägen? Tiden går fort, så fort. Jag lyssnar på Nick Cave och begrundar universums mysterier, skriver noveller för att slå ihjäl tiden och saknar folk jag inte sett på länge. Det är min vardag för tillfället. Inte mycket att hänga i julgranen.