När du vaknar är det ljust. Se ljuset, se det väl. Du sätter dig upp, och känner att sanden du stöder dina händer mot är stekande het. Du är inte påklädd, men du är inte heller naken. När din ögon har vant sig vid det bländande, nästan vita ljuset inser du att du måste vara på en strand. Strand, strand, strand. Strand så långt ögat kan nå. Bara sand, på tre av fyra sidor runt dig. Se den. Se den väl.

På den fjärde sidan är ju självklart havet. Detta mäktiga, dettta hemlighetsfulla, detta skrämmande men ändå lungnande , detta oändliga, alltuppslukande hav. Havet är både inbjudande och hotfullt på samma gång. Se havet, se det väl. För det är dit din resa går. Det anade du redan innan du ens vaknade på stranden. Du visste att du förr eller senare måste möta havet.

Somliga använder sig av båtar för att ta sig över havet. Visa har fått ro och slita, andra har seglat med hjälp av den starka, friska vinden. Dessa har självklart fått hjälp; det har krävt mer än en för att bygga dessa båtar, och ibland har det kanske varit mycket svårare än vi tror att skåda resultatet av deras slit, men slutligen är båten klar och det är dags att resa. Det är också vår tur att resa.

Men du och jag, vi har ingen båt. Vi har ingen att bygga båten med, och inte heller har vi materialet. Somliga kunde mena att vi kunde bygga båten med varandra, men jag tror inte vi är redo för att göra det. Den skulle ändå sjunka. Så vi båda inser att vi inte kan ta båten. Åtminstone tills vidare. Vi kan alltså inte ta båten. Vi måste simma.

VI är båda rädda, men jag säger ''Så länge vi simmar tillsammans, så ordnar det sig nog''. Du tittar på mig, och ler. Då vet jag att vi inte behöver någon båt alls. Vi kan göra det tillsammans. Så vi kastar ut oss i vågorna, vi möter skummet och mörkret tillsammans. Det är då det händer. Det är då inget mer är som förr.

Vågorna är för starka. Du kämpar febrilt emot, och jag kan bara skräckslaget se på, medan jag själv kämar emot för full kraft. Ditt huvud försvinner under ytan, jag får panik. Ditt huvud kommer upp till ytan igen, dina ögon är fyllda med skräck och det sista ordet du någonsin säger, det sista ordet i ditt liv, blir mitt namn. Sedan är du borta. Sedan är du ett med havet.

Jag simmar vidare med gråten i halsen. Jag villl drunkna själv, för jag vill inte simma ensam. Det är då jag vaknar. Det är då jag inser att det är en dröm, jag loggar in på facebook bara för att se att allt är okej med dig, jag känner hur gåshuden och kallsvetten ger med sig medan min andning igen blir jämnare och långsammare. Det var bara en dröm. Men ibland tror jag verkligen att du drunknat på riktigt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...