22:00 på en Onsdag och fy helgoland vad jag är trött. Jag är alltid trött nuförtiden. Denna nya dygnsrytm, den ''normala'' om man vill kalla den så, passar mig inte alls. Och jag kan inte gå och sova ännu heller, för då vaknar jag klockan sex på morgonen imorgon och kan inte somna om. Det är nog inte meningen att jag skall få sova i lugn och ro, helt normalt, någonsin. Om gud finns är jag säker på att han jävlas med mig. Rejält. Måste ha gjort bort mig någon gång i barndomen, och detta är mitt straff. Eller något. Eller sen är det helt enkelt bara så att jag är Batman.

Skyfall. Okej, den var bättre än Casino Royale och Quantum of Solace tillsammans, och hade den bästa bondskurken på åtminstone tio år, men ändå saknade den något väsentligt, detdär speciella som får en att tänka ''Bond. James Bond''. Jag uppskattade referenserna och hyllningnarna till tidigare filmer: Handligen utspelade sig i Shanghai och Turkiet (The Man And The Golden Gun, From Russia With Love) Q skämtar om exploderande pennor (Never Say Never Again/Thunderball) och den klassiska Aston Martinen med både vapen vid lamporna och utskjutningsbar stol (Goldfinger). Dock var det några saker som störde mig en hel del i filmen: Den nye Q hade inte alls liknande karaktärsdrag som den gamle Q, som ju var något av en komisk karaktär som ändå var sakkunnig på sitt område. Den nya Q var både torr och aningen trög, medan det istället var dialogerna mellan M och 007 som för det mest stod för humorn i filmen. Inget fel på det, men det inte riktigt den klassiske Bond-vibben, direkt. Det som dock störde mig mest av allt var att Miss Moneypenny helt abrupt bytt hudfärg. Jag skulle vilja höra en trovärdig förklaring hur det gick till. Annars var filmen nog helt sevärd. Den får Sundisvärderingen™ 3,5/5.

Bond använder sig av lite mer traditionella vapen än sin sedvanliga Walther.

Javier Bardem spelar en Bondskurk som heter duga.

Har äntligen börjat på del II i Det Mörka Tornet. De Tre Blir Dragna börjar precis där som Revolvermannen slutade. Vad skulle jag göra utan Stephen King?

Nu skall jag vänta på att klockan blir elva, så att jag äntligen får sova. Men jag vill bara meddela att jag är glad över att Barack Obama vann valet i USA. Att den mormonska kulten skulle styrt ett av världens mäktigaste land är en skrämmande tanke.

Under rådande väderhållanden, det vill säga totalt jävla mörker samt rysligt, iskallt spöregn så passar det sig mycket bra att lyssna på artister som The 69 Eyes och Type O Negative. Dessa två band har jag alltid förknippat med den mörkaste tiden på hösten, av någon anledning. Och nu är det ju mera stämningsfullt att lyssna på deras musik under mörka höstkvällar medan man tar sig en funderare än på en ljus sommardag. Det hör liksom lite till, så att säga. Har lyssnat på 69 Eyes nya skiva, X. När jag första gången lyssnade på dess första singel, Red, var jag inte sådär jätteimponerad. Men nu efter att ha lyssnat igenom skivan som helhet så har jag märkt att jag börjat gilla den sakta men säkert. Skivan är ju lite annorlundare än de tidigare skivorna Angels och Devils; musiken är mer catchy, nästan lite pop-aktig, men har ändå alla element i soundet som för tankarna till The 69 Eyes. When A Love Comes To An End var en riktigt överraskande låt, inte riktigt något som man hade förväntat sig av bandet i fråga, men ändå bra. Måste fördjupa mig mera i denna skiva, men skall ägna tiden att de tidigare nämnda albumen plus klassikern Blessed Be en stund nu. Wolf Moon av Type O är väl den ultimata höstsången, eller hur?

Denhär dagen har inte riktigt varit på min sida, så att säga. Jag har varit så otroligt trött på grund av att jag försöker vända min dygnsrytm, jag har fått utstå en massa skit samt spott och spe från olika håll och slutligen som grädde på moset lyckades jag rådda på min förstärkare, så nu är jag inte helt säker på om den fungerar mera. Det är sannerligen ingen bra dag att vara Sundis idag. Det här med att vända dygnsrytmen är mycket svårare och tyngre än jag tänkt mig: jag sover oroligt och mellan random tider, samt är konstant trött och lättirriterad på allt och alla. Folk verkar tro att det bara är att gå och lägga sig lite tidigare, men det är banne mig mer omfattande än så. Den är fortfarande lika hopplös som förr, men nu är det i alla fall ljust när jag går sönder. Jag saknar faktiskt min batmandygnsrytm lite, den hade sin charm o sina positiva sidor. Hitills har jag endast negativt att säga om denna ''normalare'' dygnsrytm. Idag måste jag orka till 22:30, så att jag inte vaknar fullt utvilad 05:30 igen. Jag är nog inte en normal människa på något sätt alls, för allt som har med sovande att göra i mitt fall skiter på sig. Det är inte rättvist. Vad har jag gjort för att förtjäna denna förbannelse? Seriöst, jag lyssnar på Dimmu Borgir för att inte somna. Trodde ni någonsin jag skulle säga det? Nej, det trodde inte jag heller.

Imorgon blir det detta:

Har inte så höga förväntningar. Någon sade att det var Craigs bästa Bondfilm, men han har ju inte gjort en enda bra hitills så det är väl ingen större merit. Nå, man får ta den som den kommer. Hoppas den är bättre än den förra, i alla fall.

My name is Sundberg. Andreas Sundberg.

EDIT: Ny omröstning! Rösta!

Det blev aldrig något av del 2/2 av det förra inlägget. Det får ni bara acceptera och leva med.

Detta veckoslut var jag på höstdagarna i Toijala. Jag märkte nog direkt att jag var ganska så mycket äldre än majoriteten av deltagarna, och jag kände mig aningen socialt utstött på grund av det, så jag chillade mest med Sibboborna och några sådana som jag kände förut i min egen ålder, ungefär. Dock hade jag med mig gitarren och vi körde några trappjam samt ett uppträdande på Open Stage, vilket ledde till ett par nya bekantskaper. Det var roligt att för en gångs skull höra att någon uppskattar när man spelar, något jag av någon anledning inte får höra så ofta, när jag tänker efter. Jag blev speciellt glad när jag fick höra ''Du låter helt som Johnny Cash'', något som jag eftersträvat eftersom hans låtar är några av de enda som är så låga att jag inte låter som en hes luffare när jag sjunger dem. Nåväl, Höstdagarna i helhet var väl ganska okej, fastän jag inte riktigt hade någon feelis under veckoslutet. Det var endast en påminnelse om hur långt jag egentligen kommit i livet, om hur kort tid det är tills militären börjar och allting förändras, och ett ännu ett bevis på att världen gått vidare. Antar att det var mina sista höstdagar. 

Annars är det bra med mig: jag håller på att försöka vända min dygnsrytm, så jag vaknar tidigt och far och sova tidigt. Det är ganska jobbigt, egentligen, men jag orkar inte med allt spott och spe jag fått på grund av att jag varit vaken om nätterna (fast det haft sina orsaker). Det är därför jag skriver detta inlägg såhär tidigt, för jag vaknade just. Usch. Det är inte heller kul. 

Det är som att en känsla av uppgivenhet skulle lagt sig över mig. Allting känns så meningslöst.

Bäst att sluta här.

''Don't know that I will
But until I can find me
A girl who'll stay and won't play
Games behind me
I'll be what I am
A solitary man, solitary man

I've had it to here being where
Love's a small word
A part time thing
A paper ring

I know it's been done
Havin' one girl who love me
Right or wrong
Weak or strong''

Att Disney köpte Lucasarts och därmed Star Wars (och Indiana Jones) är ett faktum, tyvärr. Jag tänker inte kommentera det så mycket här, eftersom så mycket har kommenterats och sagts redan om saken, men jag önskar innerligt att Disney lämnade min barndom ifred. Det verkar som om Disney, som ju faktiskt var en viktig del av ens uppväxt. nu försöker förstöra densamme med sin överkommersialisering samt sitt monopolsökande inom filmindustrin. Det enda positiva jag ser i detta är att vi officiellt nu kan räkna Leia som en Disney-prinsessa. Fast vem vet, kanske Zac Effron blir en bra Luke Skywalker i den autotunade musikalen Star Wars Episode XII: Jedi Dance Academy. Usch, nu ska jag sluta. Jag äcklar mig själv. Men titta på dendär bilden. Man bara dör på insidan. Lucas, din girige jävel.

Fortsättning följer.