I rummet där du står är det mörkt. Se mörkret. Se det väl.

Inte helt mörkt. Några meter framför dig anar du en ljus fläck, en liten ljuskälla, en liten avvikelse i omgivningen. Dit måste du bege dig. Varför vet du inte, inte ännu i alla fall. Men du har på känn att det kommer klarna för dig när du väl befinner dig där. Du börjar gå mot fläcken, nu hjälper inte annat, och inser att du inte är ensam i mörkret. Där finns varelser, fasor som överskrider ditt förnuft, och du känner hur rädslans kalla näve griper ett hårt tag om ditt nu bultande hjärta. Det är lite som den känsla du fick när du först såg Mårran på tv när du var liten och tittade på mumin, eller känslan när du låg och tittade ut i ditt mörka rum och alla skuggor verkade röra sig och titta på dig och bara vänta på att få sträcka ut en kloförsedd näve och dra iväg dig i mörkret. Detta gör inte din vandring lättare. Verkligen inte. Men du samlar mod till dig. Du vet att du måste.

Efter många steg, betydligt fler än du räknat med att det skulle vara, och en allt för lång stund med känslan av att ha haft hjärtat i halsgropen når du fram till ljuspunkten i mörkret. Det är en spegel. Se spegeln. Se den väl.

Du vet att du måste titta in i spegeln. Det var därför du gick till den i det farliga mörkret. Men du vet inte om du vågar. Du anar kanske vad du kommer att få se i den, och du vet kanske att du inte är beredd på att få se spegelbilden, du tror dig veta hur den kommer att se ut, och sanningen är lika smärtsam som alltid förr. Den tycks ständigt gäcka dig; du intalar dig själv att det är si och så, men ändå vet du innerst inne att du endast lurar dig själv. Och det är inte mindre smärtsamt för det. Nåväl, du biter ihop. Du förbereder dig på att se din spegelbild. På att se den väl.

Titta nu i in i spegeln, och se reflektionen, spegelbilden. Se den. Se den väl.

Det du ser är på samma gång du, och på samma gång inte det.

Du känner igen dina drag, men på samma gång ser du en total främling, en okänd.

Du förstår att spegeln visar sanningen, den som du bävade för:

Du trodde att du kände dig själv, men egentligen vet du att du inte gjorde det.

Spegeln ljuger inte, och det är också en sanning.

Du börjar bli rejält trött på dessa jävla sanningar.

Och nu ser du att den du tittat på i spegeln börjat gråta. Tårar av silver faller ner på ditt ansikte, och du känner den bittra känslan av besvikelse. Den som så lätt blir frustration. Och frustration blir lätt vrede.

Så är det också nu.

Du tappar kontrollen, du gråter och skriker men ingen hör dig. Mörkret har inga öron, och ifall det hade det är jag rätt säker på att det skulle ignorera dig, mer eller mindre. Mörkret kan göras till en bundsförvant, men är ingens vän. Mörkret gör din vrede värre. Du gör det enda som du tror att kan få slut på detta. Du krossar spegeln med din slutna hand, och blindad av vreden känner du inte ens smärtan fastän din hand är blodig. Du känner inget alls. Du tappar fattningen, du tappar medvetandet och du faller ändlöst bakåt i mörkret. Du sluter ögonen och tänker att allt är slut, men då landar du på något hårt. Du ligger en stund och andas in dofterna och lyssnar på havets ljud.

När du öppnar ögonen är du på stranden.