En grå gata. Vilken gata som helst i vilken stad som helst. En helt intetsägande grå gata. En gata där folk går varje dag som en del av rutinerna, utan att speciellt lägga märke till gatan. Det är inget som är extra med denna gata. Det är inget som är minnesvärt med denna gata. Det är bara en gata bland många. Se den. Se den väl. Jag ber.

Det är en tidig kväll. Mörkret börjar lägga sig över staden, men eftersom det är vår så är mörkret inte så farligt. Gatorna är snöfria, och här och där finns det en vattenpöl som någon som inte ser upp trampar i då och då. Gatlyktorna börjar sakta tändas, i restaurangerna tänder kyparna ljus på borden och hemma hos barnfamiljerna går de yngsta sakta men säkert och lägger sig. Kanske de läser en trevlig bok före de somnar, eller så ligger de och funderar på något roligt. Inte vet jag. Jag är blott berättaren. Vad barnen gör är inte väsentligt för denna historia. Inte heller är det väsentligt att berätta om den lilla regnskur som sakta börjar smattra mot plåttaken, eller att folket på den gråa gatan plockar fram paraplyn eller börjar skynda sig hemåt för att inte bli så våta. Det har egentligen ingen betydelse, men det bygger upp en känsla, en stämning. Därför ber jag dig nu att se detta. Att se det väl.

Nu går du på gatan. Du är iklädd en svart dräkt. Kanske det är en kostym eller en klänning, eller varför inte bara en enkel träningsoverall? Det är upp till dig att bestämma. Men jag är rädd för att den måste vara svart, tyvärr. Fastän grönt kanske vore mera trendigt. Men svart är mer dramatiskt. Svart hör på något sätt till den tidigare nämnda stämningen. Vet inte varför, men så är det bara. Det är inte jag som har kontrollen över den saken. Nåväl, du går alltså på gatan iklädd din svarta dräkt, och ansiktslösa människor går dig till mötes. De är alla anonyma, och de existerar endast ett par sekunder förrän de gått vidare och kanske aldrig syns till igen. Detta är städernas magi. Detta är regeln om anonymitet.

Du går på denna gata fylld med främlingar, och det är då du ser honom. En ensam man som sitter vid väggen av en grå betongbyggnad. Se honom. Se honom väl. Mannen är iklädd ett par slitna jeans fulla med hål, men jag kan försäkra dig om att det inte är  ens en gnutta ''Rock n' roll'' över dessa jeans. Han har också på sig en grå skjorta, en med kanppar vid halsen. Du ser att det fattas en knapp. Hans långa, halvlockiga, smutsiga och blonda hår faller ner på axlarna på en lång, svart rock. En rock som sett både väder och vind. På huvudet har han en hatt, som han täcker ögonen med. Du kan endast se den skäggiga hakan sticka fram därunder. I munnen har han en självrullad cigarett, och i famnen håller han en sliten gitarr med tre strängar, som han spelar med en slide. Framför mannens slitna skor, ett par vita-som-numera-är-bruna adidasskor, ser du en skylt. Se den. Se den väl.

Såhär står det:

''En spegel kan icke ljuga; det är i betraktarens ögon lögnen sitter. Ej heller ljuger musiken, så länge den kommer från hjärtat''

Du inser snabbt att denna man inte kan ha alla fåglar i buren; att hissen går men inte ändå upp; att lyset är på men ingen jävel är hemma; att sommargästerna på loftet är tomtar och att det nog är bäst att hålla sig på andra sidan gatan. Du skall just byta sida då en av de anonyma männen som kommit och gått på gatan stannar framför den sittande mannen. Det du får se gör så att du glömmer att byta sida. Så set det nu, och se det väl:

Mannen som stannat ser ut som en framgångsrik och städig politiker. Han har på sig en kritstrecksrandig kostym, håret är vattenkammat bakåt och skorna glänser lika mycket som den dyra klockan han har på handleden. Han bär på en portfölj som ser dyr ut, och bakom glasögonen med svarta bågar sitter ett par blåa, lite kalla ögon. Du får för dig att detta är en man som har fru, två barn och hund i en villa, en man som kör en fin mercedes och en man som sköter ett viktigt jobb. Det första ordet som dyker upp i ditt huvud är ''diplomat'', och du vet genast att det är så. För du har ju sett mannen, sett honom väl. Diplomaten vänder tittar itntresserat på skylten, och säger vänligt ''-intressant, jag skrev en gång en låt med liknande text'' medan han lägger ner en tia i en liten skål som står bredvid den ovårdade musikerns fot. Musikern lyfter på hatten för att titta upp mot sin välgörare, och ditt hjärta hoppar upp i halsgropen. Det är samma ögon som tittar fram bakom hatten som finns bakom diplomatens glasögon. Nu ser du också att dragen i ansiktet, fastän det ena är täckt av skägg, är helt identiska. Diplomaten hajar till, och det gör musikern också. Det måste vara bröder, tänker du, men det är det inte. När du blinkar är de båda männen borta, och du inser att det egentligen var en och samma man. Två paralella versioner av samma man. Två olika beslut tagna när det kom till ett enkelt problem. Mannen är jag.

Jag trodde hela tiden att det var jag som var diplomaten. Men ack så fel jag hade.

Det fick jag minsann veta om.

Det fick jag veta om i sanning.

Mitt beslut gjorde mig till den andre.