Vet ni känslan, när man har så otroligt mycket som snurrar i skallen att man inte vet var man ska börja när man vill skriva om det? När orden inte riktigt verkar få fäste, när det finns så mycket att säga, att fundera på och analysera, när det finns en miljon olika sätt att skriva om en sak och när man inte vet vilka detaljer som skall vara i fokus eller vilka som bara är i vägen? Det är exakt det som pågår i mitt huvud nu. Men ändå känner jag att jag måste skriva på bloggen, att jag måste lätta på trycket i skallen och försöka samla tankarna så att jag kan sova. Jag hatar verkligen min hjärna ibland. Den vill överanalysera allt, gå in på detaljer, detaljer, detaljer, den får saker att fastna i mitt sinne tills jag tänkt så maniskt på dem att jag blir galen och den kan inte släppa enkla saker. Det skulle vara så skönt att få lägga dessa tankar att sidan, att bara få vara och inte behöva fundera på något alls. Detta maniska filosoferande är verkligen en förbannelse.

För tillfället är det ångest som pinar mig. Och vrede. För jag är så jävligt arg, så ändå in i märgen frustrerad på min fot, på att den gör så jävla ont ibland att man vill dö, att den bara är i vägen, att det är så många saker som jag trodde var självklara som jag inte kan göra nu, att jag inte kan hålla takten andra människor, att jag måste tacka nej till fester och barkvällar, att jag sitter hemma och möglar, att jag istället för att fara till militären och göra något vettigt ännu måste pinas av sysslolöshet, att det ben som jag bröt i foten ska vara det som är svårast att läka, och det värsta, att folk pekar på mig och skrattar på offentliga platser. Ibland önskar jag verkligen att jag inte skulle behöva vakna alls på morgonen till en dag till av fothelvetet. Jag känner mig så otroligt värdelös, som en börda som bara är i vägen, som en andra klassens människa. Jag har jävligt svårt att se något positivt komma ur det här, om man nu ska dra den gamla klichén om att varje ont leder till något gott. Att jag inte behöver fara till militären för tillfället är ju bara en negativ sak, för jag kommer att hamna dit förr eller senare ändå, om jag nu inte sätter ett år på att sitta i ett bibliotek eller tvätta åldringar. Skulle mycke hellre rycka in den 7.1 med frisk fot än detta, det kan ni slå er i backen på.

Ångest.

Ska läsa lite om Bruce Springsteen nu. Måste rensa huvudet får alla onda tanker, för de äter upp mig annars. Jag misstänker att de fått upp smaken på mig redan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...