Dags för lite retrofeeling, även här på denna blogg;

Bäste bloggläsare,

Det gläder mig att just du läser denna blogg, och framförallt detta inlägg! Detta är inlägg nummer 500 här på sagofarbrorsundben. Ni som följt med denna blogg från dess blyga och halvseriösa start i början av 2010 vet att denna blogg inte alltid hett sagofarbrorsundben, utan började under det simpla namnet ''sundis'' och bytte sedan namn till ''petson''. Det var först i början av 2011 som bloggen fick det utseende den har nu. 

Bloggen har haft många namn. Jag kan inte påminna mig om de allra första, men de tre senaste kommer jag ännu ihåg, ''All in all you're just another brick in the wall'', ''För fet för Megadeth, för snygg för Metallica'' och den aktuella ''I Am the Batman''. 

Ursprungssyftet med denna blogg var att lära mig att skriva bättre, vilket jag tror jag lyckats ganska bra med. I början var bloggen ganska ytlig, men den fick mer och mer djup med tiden, anser jag själv i alla fall. I början bloggade jag kanske en gång i veckan, om ens det, nu blir det nästan dagligen. Ibland flera gånger per dag, till och med.

Så tack kära läsare för att ni orkat stalka mig under alla dessa 500 inlägg! Känns bra att veta att någon läser mitt yrande.

With all my best,

Sagofarbrodern.

Fyrverkeri, motherfuckers!

En liten fråga: Hur hittade just du till min blogg? Svara gärna i form av en kommentar, eller ställ mig en fråga eller whatever!

''Let it out, let it out, fill the empty space
So insecure. Find the words,

And let it out.''

För mig är att sitta vaken halva natten synonymt med att fundera, att grundligt filosofera kring livet, dess mening, dess fortsättning och dess förflutna. Att tänka på alla mina människorelationer, både de som är goda, de som är skadade, de som varit och de som komma skall. Att begrunda mina misstag, mina mål i livet, de fina små stunderna med de bästa människorna och de svåraste stunderna i mitt liv. Jag funderar på sorg, jag funderar på glädje. Jag funderar på andra människor, och ifall någon någonsin funderar på mig, och vad de isåfall tänker om mig. 

''Staring down, staring down
Nothing comes to mind
Find the place

Turn the water into wine.''

Jag sitter här ensam i mitt mörka rum, mitt mörka slott av ensamhet. Min egen lilla värld. Jag sitter här vid min dator och lyssnar på musik som hjälper mig att associera, hjälper mig att fundera, väcker känslor, väcker reaktioner, väcker tankar. Egentligen är jag ju inte ensam. Musiken är ju också här. Du kan inte röra henne (för mig är musiken feminin, för musiken är vacker), inte heller kan du se henne. Du kan bara höra henne. Hon kan inte heller se dig, men sanna mina ord att hon kan röra dig. Hon griper tag i dig, hon omfamnar dig, hon tar dig i sin famn och vaggar dig stilla. Glöm resten av världen. Slut dina ögon. Lyssna hur musiken andas. Andas med henne. Låt henne bli din.

''But I feel I'm getting nowhere
And I'll never see the end...''

Här sitter jag nu alltså, tillsammans med musiken, och låter henne förföra mig. 

''So I wither
And I render myself helpless
I give in
And everything is clear
I break down
And let the story guide me''

Och mittiallt slår rädslan till, som om någon skulle sparkat mig i magen. Rädslan för ensamheten. Musiken tappar sitt grepp. Tankarna blir för många. Orden tar slut. Obehaget blir större. Ensamheten, tillsammans med mörkret blir större än musiken. Jag tappar helt greppet. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag känner att jag behöver mänsklig kontakt.

Men här finns ingen. Här är bara jag och mörkret.

''I drown in hesitation
My words come crashing down
All my best creations
Burn into the ground
The thought of starting over
Leaves me paralyzed''

Jag söker mig till sängen. Rädslan dämpas av tröttheten. När jag vaknar imorgon har den vandrat iväg till någon annan, för att även rycka den ur musikens varma famn. Mörkret är vänligt nu, nästan omfamnande, men inte på musikens varma sätt, utan mer på ett mekaniskt vis, så som man kramar om någon avlägsen släkting på släktträffen. Utan rädslan är mörket inget hot. Men rädslan.

Men imorgon är den tillbaka igen.

Det är den alltid.

Varje kväll.

''The world's what you create
Let it out, let it out''

Tack och godnatt. Curtain call.