Jag tror att det finns något större i att ligga och lyssna på musik med hörlurar i ett mörkt rum än det mänskliga förnuftet kan förstå. Du vet scenariot: Du lägger dig ner. Du drar täcket över dig. Du sätter på dig hörlurarna. Du söker fram dendär ena låten som du vet att kommer utlösa skådespelet. Du trycker på play. Du sluter ögonen. Du fokuserar på musiken, men efter en stund försvinner den och blir bara en trevlig bakgrund. Jag skulle vilja säga att känslorna tar över, men det är inte helt sant, för du vet att det både känns som om en massa känslor skulle byggas upp inom dig, och som att du inte skulle ha några alls. Din hjärna arbetar på fastän resten av kroppen är avslappnad, och mittiallt ger den dig ett scenario att reda ut eller ett minne att fundera över. Och det kan vara det minnet som punkterar den trygga bubblan som du skapat dig. Du är mittiallt tillbaka i sängen. Du hör musiken igen. Och du kan inte skaka minnet av dig. Minnet plågar dig tills du till slut somnar. Imorgon har du glömt det igen.

''Ibland är mina känslor så heta att jag måste ta pennan och skriva ner dom på papper för att hindra att jag brinner upp från insidan; sen är all den där bläcken och mödan ett slöseri för att jag inte kan skriva ut resultaten.'' - Mark Twain

''Ibland vill jag kunna stänga av min hjärna. Det är den sak i världen som plågar mig mest.'' - Andreas ''Sundis'' Sundberg.