Lyssnar på ''I'm Forrest... Forrest Gump'' av Alan Silvestri, ''Send in the Clowns'' av Stephen Sondheim och ''Adiago i G-moll''. Stämningsfull klassisk musik. Feelisen är väl allmänt lite såhär:

Inträdesprov imorgon. Borde ha satsat mer på att läsa, men saknar motivation. Dessutom har jag ett helt år på mig (minst, om staten är på gott humör) ännu att förbereda mig på att söka in på nytt ifall detta failar, så mina nerver är inte allt för spända. Fast trevligt vore det ifall man kom in redan nu.

Livet vore enklare utan ord som ''om'',''ifall'', ''kanske'', ''tror'' och ''antagligen''. Det kom jag fram till idag igen.

En bild från gårdagens konsert:

Många tändare under Killer Of Giants. Feelis.

En bild från dagens stund vid havet:

Blev faktiskt ovanligt lyckad för att vara fotad med min scumbag-HTC.

Varje dag trycker jag på länken ''Skapa inlägg'' på menyn här på bloggplatsen.

Varje dag öppnar jag detta anteckningsblock, detta kladdpapper, denna tomma vita ruta.

Varje dag skriver jag något här, ibland längre, ibland kortare.

''O children.....''

Ibland när jag skriver så har inlägget inget speciellt syfte; bara skriver av mig lite. Berättar lite om mitt liv, någon ny låt jag hittat att sönderspela eller någon film jag sett i en ytlig notering utan större baktankar.

Ibland skriver jag om djupa funderingar: musikens roll i mitt liv, hur jag uppfattar verkligheten, dendär känslan av ensamhet som vi alla kan identifiera oss med nästan skrämmande bra eller någon människorelation som är värd att analysera.

Ibland skriver jag sådana saker, som jag efter att ha ögnat igenom texten jag just åstadkommit måste radera. Jag måste få skriva det, men jag kan inte dela med mig det åt alla. Det är för personligt, för djupt, för hemligt. Jag vet inte varför jag skriver det egentligen, det bara rinner ur mig. Ibland rinner det också en tår från ögat.

''.....Lift up your voice, lift up your voice....''

Någon gång vill jag berätta för någon om allt det där. De mörka hemligheterna. Problemen. All ångest.

Någon gång tror jag ingen är redo för att få höra om dem. Inte än. Det skulle behövas något mycket speciellt för att jag skulle lita på att någon verkligen skulle ha förståelse. En gång var det nära, men som alla realistiska sagor slutade även denna olyckligt, och sådana sagor vill vi inte höra - de leder till varken lycka eller drömmar.

Någon gång vet jag att jag inte är helt redo att själv tala om dessa saker. Hur skulle någon kunna vara redo att se min mörka sida ifall jag själv inte klarar av att visa den? 

''...Children........''

Jag vet inte vad syftet med detta inlägg är. 

Kanske det är den första hackan som skall riva ner den stora muren?

Den första pinnen på stegen?

Eller rentav grundbygget till bron över den stormiga floden?

''.....Rejoice, rejoice........''

''Ge fan i dimman! Ingen vet vad som lurar därinne.''

- Stephen King / Dimman (The Mist)

[Jonathon to all]:
''There is no love, to shelter me
Only love, love set me free
No love, to shelter me, only love, love set me free
I was the warrior, with an anthem in my soul
The idol of eight thousand lonely days of rage ago
And remember me when it comes your time to choose
Be careful what you wish for, it might just come true....'' 

W.A.S.P / The Great Misconceptions Of Me.