En socialt isolerad ung man tar sig av ren desperation upp på ett tak till en nattklubb och börjar skjuta på folk. Debatten går het: Varför? Vems fel? Varför kunde ingen hindra honom? Hur göra så att liknande fall inte sker i framtiden? Vad skall straffet bli? Samhället står chockerat; sådana här ''engångsfall'' är alltid lika tragiska... Vänta!

Sade jag engångsfall? Skottlossningen i Esbo för några år sen då? Skottlossningen i Borgå? Skottlossningen i Myyrmanni? Skolskjutningen i Jokela? Skolskjutningen i Kauhajoki? Alla dessa var också ''engångsfall'' med skrämmande liknande bakgrund, och samma frågor ställdes då. Sannfinländarna var snabba att peka ut att gärningsmännen i Borgå och Esbo var av ''annan etnisk bakgrund'' vilket ju betydde att de var lite brunare människor och därför inte förstår bättre, enligt deras logik. Att denna 18-åring var en finländsk ung man som dessutom hade gillat deras partis och en av deras riksdagsledamoters facebooksidor har det varit konstigt tyst om i mediadjungeln, medan faktumet att Borgå och Esbo-männen var av utländsk härkomst var på löpsedlarna dagen efter. Är inte vår media härligt rasistisk?

Liksom skolskjutningarna skyller man på filmer, musik och fritidsintressen, istället för att fundera på att grabben kanske inte mådde så jättebra psykiskt, inte riktigt hade vänner eller hade det svårt hemma? Jag lyssnar på många av de band skolskjutarna och Hyvinge-mannen lyssnar på, gillar samma filmer och handlar också på Varusteleka ibland, men tanken på att mittiallt börja skjuta på allt som rör sig har aldrig ens kommit i närheten av mitt huvud. Skulle det vara kulturens fel skulle dessa fall förekomma dagligen. Alla som lyssnar på Rammstein, gillar filmen Platoon och äger kamouflagekläder måste ju vara riktiga knäppgökar. Är det inte skönt att lätta på ansvaret från de egna axlarna och sätta det på de som avviker lite från samhället? 

Folk ser detta som något som en mentalt sjuk man gjort för sitt eget sjuka nöjes skull. Jag ser det som något annat - ett sista, desperat rop på hjälp från en person vars känsla av främmandeskap, isolering och desperation för situationen till slut fått personen i fråga att helt enkelt försöka få utlopp för känslorna på något sätt, och liksom ett vilddjur i bur tagit till den sista utvägen - våldet. Efteråt insåg han vad han gjort, bekände sitt brott, förklarade att han var lessen och att han tyckte synd om alla familjer som drabbats, inte minst hans egen. Han insåg att han förevigt förstört sin chans att bli socialt accepterad. Han kommer aldrig att kunna komma undan den stämpel som detta lämnade i pannan på honom; på hans dödsbädd kommer den stämpeln ännu att vara där, likaså på hans gravsten. Hyvingemannen. Mördaren. Pyskopaten. Tänk dig själv i det scenariot, och mittiallt känner du kanske en liten gnutta förstålelse och en liten gnutta empati för denna stackars sate. Kanske du och jag kan hålla ett öppnare sinne mot honom än samhället? Han får tillräckligt spott och spe som det är. Jag tror att det skulle behövas en stor varm famn och någon som säger ''så, så. Du ska se att allting ordnar sig''. Känner du dig värdelös ibland? Det är inget jämfört med hur han måste känna sig. I USA skulle han antagligen vara en död man, eller sitta resten av sitt liv i fängelse. Försök att inse det. Då kanske du ser saken lite annorlunda.

Bilden stulen från Lehtikuva.

Imorgon skall jag inleda förberedelserna för lördagen på allvar, men först skall jag ägna mig åt lite hårt, hederligt knegande på landet.