Här firade jag midsommar i år: 

Livet som eremit i skärgården tilltalar mig verkligen. Man behöver inte bekymra sig över småsakerna i vardagslivet. Man får leva på sina egna villkor i symbios med naturen. Man får tid att fundera, att filosofera. Att bara sitta ensam på en brygga eller ett berg och stirra på havets oändlighet är så terapeutiskt för mig. Jag förstår hur hon, havet, lyckats locka till sig så många män genom århundraderna. Jag skulle verkligen vilja ha en egen båt, så att man bara kunde åka ut på havet då och då, och eventuellt ta i land på Östholmen eller någonstans och bara vara en stund. Det är ett av mina mål i  livet att ha en egen stuga ute i skärgården. Om min författardröm någonsin går i uppfyllelse så tror jag det skulle vara min plats för inspiration. Ska försöka göra mig lite tid i slutet av Juli så att jag eventuellt kan åka ut dit igen för några dagar och bara vara. Det kräver både kropp och själ.

Fastän semestern börjar på fredag.

Fastän det är fest och lönedag.

Fastän det är Fogerty på lördag.

Fastän det är sommar.

Är sinnet tungt, är humöret nere

Jag ser lidande och död fastän jag inte vill.

Mitt sinne tyngs av andras bekymmer, 

Egna och andras. 

Jag har inte bett om det här.

Sagan fick inte ett lyckligt slut.

Hur gick det nu såhär?