Har kommit fram till att min writer's block endast gäller när jag skall skriva om mig själv.Det känns så egocentriskt att skriva om sig själv, liksom. Känns som ytligt skryt, för det mesta, även om min blogg har som syfte att handla om mitt liv. Men det funkar inte nu. Så därför kan jag ju likväl blogga om andra saker, som det går lättare att skriva om. Tänkte slå ett slag för en av mina stora passioner, ståuppkomik. 

Stand Up Comedy eller Ståuppkomik, som vi känner den, är en underhållningsform utvecklad redan på 1800-talet i USA. Som ni alla vet så för komikern en monolog som innehåller roliga historier, roliga kommentarer ( så kallade oneliners) och komiska situationer från vardagslivet. Somliga ser detta som ren humor och underhållning, medan andra anser det vara ett plumpt sätt att locka publiken til skratt åt ''billig humor'' som berör t.ex sex, rasism, religion, och diverse andra ämnen som man nästan kan kalla för tabu i det *host* fina*host* samhälle vi lever i idag, för att inte tala om att den ofta kritiserar samhällets politiska administration. Är kritiken befogad? 

Jag tycker inte det. Till att börja med vill jag påpeka att enligt yttrandefriheten har vi rätt att kritisera samhället, och alla ämnen som hör samhället till. Alla kan ju inte uppskatta samhället som det är, och att skämta om dess brister är ett bra sätt att få folk att relatera till skämtet i fråga, och en bra återspegling på de hål i samhället som kunde lappas. Det är mer ofta än sällan som konsten imiterar realiteten. Egentligen kunde man ta lärdom att standup-komikernas skämt - kanske det finns orsak varför dom skämtar om ämnet i fråga in the first place? Ett exempel på en bra komiker som kritiserar samhället är Robin Williams. Hans material om USAs adminstration är hysteriskt roligt. Länk! Notera John Cleese i början av klippet! 

En annan fråga som ofta väcks är den gamla vanliga: ’’Sa han/hon verkligen det där? Inte kan man ju skämta om religion/sex/rasism heller!’’. Jag tycker att vi ska kunna få skämta om allt, även sådana ämnen som är så att säga tabu. Man måste kunna se humorn i allt, annars blir vår tillvaro ganska grå och tråkig. Jag tycker, som exempel, fast jag själv nog hör till kyrkan, att humor om just kyrkans brister kan vara extremet roligt om bara det görs på rätt sätt. Komikern Magnus Betnér (en av mina favoriter) från Sverige är ett levande exempel på att man kan skämta om allt, då han ofta skämtar om sin sexuella läggning och lägger sarkastiska kommentarer om diverse kyrkliga rörelser. Han är en komiker som verkligen lever enligt principen Inget är heligt. Länk!

Sen finns det ju komiker som är rena genier. Alla älskar väl Monthy Python (fastän det ju är sketchbaserat)? Och det finns nog inte många komiker som kan slå Robert Gustafsson eller Johan Glans. Landsmännen Sami Hedberg och André Wickström är ju inte heller fy skam. Har spenderat otaliga timmar med att skratta åt dessa geniers material. Det borde du också göra.

Måste börja skriva lite mer om liknande ämnen, så kanske man skulle få bort skrivkrampen.

P.S Björn Gustavsson är inte rolig. Om du tycker han är det är du antagligen tretton år och aldrig hört om Eric Idle.