Varför blir jag alltid så cynisk om kvällarna?

Ofta när jag tappar bort mig i mina filosofier så finner jag något.

Något som kan likna hat.

Något som förtär mig innifrån, något som äcklar mig.

En mörk sida, en annan Sundis.

En Sundis ni inte känner.

En Sundis som inte känner empati.
En Sundis jag inte ens själv känner riktigt.

Ibland viskar han i mitt öra om kvällen.

Han påminner mig om varför jag är som jag är,

Och skrattar åt min olycka.

Förra året skedde något som ändrade på min personlighet. Jag trodde det var något tillfälligt, men det var det inte. Det var som att en mörk korridor i mitt inre, som hade varit låst och igenbommad, öppnades och det som funnits där inne släppts ut. 

Det finns stunder då jag känner av dessa saker påverkar mig, dessa tankar av ondo, och jag är säker på att mina vänner också då märker att det är något som annorlunda med mig. Det känns så. Det syns. 

Därför kanske jag ibland har hållit mig för mig själv. För att bekämpa mina demoner. För att gå tillbaka till ljuset. Men det är inte lätt.

Det finns kvällar, kvällar som denna, då jag saknar mitt gamla jag. 

Usch, nu är jag deppad igen.

En ganska passande bild.