Och mitt i allt, när han satt där så bekymmersfritt och plinkade på gitarren med de allt för hårda strängarna som gjorde ont i hans fingrar, då mitt i allt så slog tanken honom.  Och tonarten byttes från simpel dur till ett klingande, vemodigt och komplext moll.

Att kalla tanken för en tanke kunde vara att överdriva. Att kalla tanken för en känsla kunde vara en underdrift. Att kalla tanken för ett infall vore dumdristigt. Att kalla tanken för en snilleblixt vore pessimism. Att kalla tanken för en uppenbarelse vore löjligt. Men egentligen var tanken något mera än endast en tanke; det var en sådan där obehaglig sak som kryper upp längs med ryggraden, som får benen att vekna, som får det att kännas som om man hade en knut i magen, som gör axlar och armar matta och blicken likaså, som får dig att vandra i de mörkaste dalar utan ljus i sikte och som får dig att höra ropen från de som lider i ditt namn på kvällarna. Ljuset i dina ögon mörknar, och när du ser dig själv i spegeln ser du människan, men inte själen. Tomheten härskar.

Han begrep plötsligt sin ensamhet. Han förstod att fastän han aldrig var ensam, så var han ensam hela tiden. Han kom attt tänka på de ögon han en gång velat titta in i för att besvara en blick, en speciell blick. Han kom att tänka på vad han hade lärt sig den hårda vägen, och vilken cyniker det gjort honom till. Han insåg att han var en människa som saknade vissa saker i livet. Vissa saker han egentligen aldrig upplevt. Han förstod sitt öde. Han förstod hur värdelös han verkade, inte bara för sig själv, utan inför andra också. Han förstod vilken stympad varelse han egentligen var. Han äcklade sig själv. Han fick ångest. Han ville bort. Han ville börja på nytt. Han ville finna en väg.

Åh vad jag längtar bort. Bort från allt detta. Bort till Åbo. Där finns livet och drömarna. Här finns bara sorg, ångest och hopplöshet.

Jag kommer inte kunna sova inatt.