''... Maybe everything that dies someday come back''

Inga nyårslöften från mig i år. Jag kan ändå inte hålla mina nyårslöften, med undantag av förra året då jag faktiskt höll alla mina tre nyårslöften. Det var första gången, och antagligen den sista också. Problemet för mig att jag inte riktigt har något att lova, och för att lova något måste jag ju tro på att jag kan klara det, vilket ju är en annan försvårande omständighet. Jag menar, visst kunde jag till exempel lova att ''vara gladare i år'' eller att ''hitta en flickvän'' eller något dylikt, men jag vet inte hur året kommer se ut, jag vet inte om ifall det finns orsaker till depressioner som är allvarliga än förra årets och jag om någon vet att allt är möjligt. I och för sig kunde man ju argumentera att man skulle bemöta dylika dilemman med en positivare attityd, och därav uppfylla löftet om att vara gladare, men det vill jag inte heller lova - man vet aldrig när dylika saker händer. För att uttrycka det mycket kort och koncist är ett dylikt löfte, som verkar så simpelt, helt enkelt en allt för stor utmaning för en person som liksom jag överanalyserar det mesta. Jag vill inte heller göra mig själv besviken när jag inte kan hålla mina löften. Gudarna skall veta att det händer tillräckligt ofta annars också.

Vad det andra exemplifierade löftet anbehagar så måste jag nog säga att jag antagligen är för kräsen. Det är en insikt som slagit mig för en liten tid sen, och gnagt i mitt bakhuvud enda sedan dess. Jag siktar alltid för högt för att sedan falla för djupt, och har på grund av det tröttnat på att ens försöka. Det är nog så att det känns jobbigt ibland när man i princip är den enda grabben utan flickvän i sin kaveriporukka, men inte heller vill jag vara tillsammans med någon bara för att det finns ett tvång, ett ''måste'' att vara det. Onödigt att ens fundera kring detta egentligen, i synnerhet på denna blogg, men som singel är det ju helt klart något som på ett sätt känns aktuellt, särskillt på grund av tidigare nämnda faktorer. Dessutom är jag litet för mycket av en enstöring, litet för mycket av min egen sort för att klara av en relation med någon som inte är lite av samma sort, lite halvt filosofisk och lite halvt konstig, liksom jag. Och de växer inte på träd, hörni. Inte i alla fall i någon känd trädgård. 

Så nyårslöften är inte helt min grej.

Igår var jag en lycklig man. Min pappa gav mig alla sina gamla Pink Floyd-skivor, eftersom han fick ett boxset med den kompletta diskografin som remasters i kombinerad julklapp/födelsedagsgåva. Detta innebär att jag nu är ägare till originalversionerna, alltså den första cd-pressningsversionen av bland annat Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here, The Wall och The Divison Bell. Till min besvikelse visade det sig att några av skivorna var brända kopior, men jag är ändå överlycklig över detta musikarv. Om jag skulle ha ork och foten skulle hålla skulle jag bege mig till vårt förråd och rota lite. Har hört rykten att en majoritet av dessa skivor lär figurera på LP där, och DET skulle sannerligen vara något att ha. Skulle jag hitta dem samt äga en fungerande LP-spelare så skulle jag aldrig mera gå ut, utan sitta hemma och hifistellä med vinyler 24/7 istället. 

P.S Bruce Springsteens skiva Nebraska. Härligt chill. Finns inget bättre att somna till. D.S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...