Är vad det känns som nu. Dödstelheten. En av många processer som inträffar efter att något dör. När Rigor Mortis inträffar kan man med nästan 100 procents säkerhet säga att något dött. Det sägs bero på en kemisk process som stelnar musklerna och sakta dödar muskelcellerna. Rigor Mortis inleds ungefär 3 timmar efter döden av kramper i musklerna hos den döde, och stelnaden når sitt slutliga skede ungefär 9 timmar senare. Detta innebär att den dödes lemmar är svåra att flytta på, eftersom musklerna är spända och hårda. Det är i princip som om den döde skulle streta emot försök att bli flyttad. När maxstadiumet av stelnad uppnåtts kommer musklerna hos den döde att sakta börja slappna av litet i gången, i takt med att muskelcellerna får utfört sitt sista arbete, att spänna sig själv tills de inte längre klarar det och brister med hjälp olika kemiska reaktioner (för att uttrycka det mycket enkelt). Ungefär 48 timmar senare, maximalt 60, så kommer kroppen att vara helt slapp igen då alla muskler slutligen dött och blivit mjuka för att de senare processerna, som t.ex nedbrytning, skall ske så snabbt som möjligt. Rigor Mortis är alltså en av de viktigaste processerna som sker i kroppen efter döden just därför.

Nu undrar ni säkert ''varför i helvete skriver han om något så äckligt på sin blogg??? Har han äntligen accepterat att han är galen?'' 

Jo, det har jag gjort för länge sedan. Men det är inte det det handlar om. För vetni, jag tror att Rigor Mortis också gäller känslor. För jag övertygad att känslor också kan dö. Det börjar med att de rycker i kramp, de vet att de är dödsdömda och det gör ofta ont. 3 timmar är tiden för kroppen, men för känslorna är tiden annorlunda. Den är alltid annorlunda, och deras Rigor Mortis kan ta sig en paus mitt i ryckningarna för att sedan börja rycka igen när man minst anar det. Rycka utav bara helvete. Nåväl, slutligen uppnår de ett maxstadium, ett stadium där man vet att de kommer sluta rycka, ett kallt och ensamt stadium av självömkan före den totala kölden och tystnaden. Före döden. När maxstadiumet är uppnått dör känslorna sedan långsamt en och en, och lämnar kvar ett kallt mörker. Musklerna blir mjuka, men känslorna blir inget alls. Det är endast tomt. För musklerna tar det 48-60 timmar, för känslorna kan det ta mycket länge, kanske till och med en evighet. För att lämna plats åt nya känslor kanske, eller så är det endast tomt. Det vet jag inte.

För mig är det Rigor Mortis just nu. 

Det som en gång har varit, det är inte mer.

Och kommer aldrig vara det igen.

Farväl. Farväl. Du kommer inte vara saknad.

 

Lina

10 februari 2013 10:44

Sluta aldrig skriva. Det är din grej :)

http://htt://finalina.ratata.fi

Andreas Sundberg

10 februari 2013 12:30

Har inte tänkt göra det! Ska banne mig dö med en penna i handen! :D

 

Erica

10 februari 2013 16:08

Vilket sammanträffande! Just idag insåg jag faktiskt att jag äntligen verkar har kommit över det där maxstadiet och att musklerna verkligen är på god väg att slappna av totalt. Så otroligt skönt. Inte för att stelheten någonsin var så förtvivlat allvarlig för mig, eftersom det ju var mitt eget val och arbetet de facto påbörjades lite i förväg. Nåjo, nu är det hur som haver dags för nya äventyr! :)

http://yle.fi/extrem/blog/Banankokaren

Andreas Sundberg

10 februari 2013 16:16

Bra att veta att man inte är den enda! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...