Under den senaste tiden har det varit jobbigt för mig, det tänker jag säga rakt ut nu. Jag har varit sjuk, och känt mig nere, ensam och lessen. Jag har funderat mycket under mina ensamma timmar här hemma på dagarna, och ännu mer under kvällarna. Jag har tänkt på tider som varit, känslor som sårats och dött, personligheter och människor. Jag har tänkt på min framtid, på orättvisan, på hur apatiska vi människor egentligen är inför varandra, på de som är mobbade och utslagna, de som vandrar ensamma. Jag har tänkt på dem som reser, de som utmanar livet, de som sörjer, de som glädjs, de som försöker bygga upp fasaden, de som kanske bara behöver en enda kram. Jag har tänkt på krig, jag har tänkt på fred, jag har tänkt på oro och ångest, samt kärlek och vänskap. Jag har fastnat i snarorna från det som varit, och har försökt att inse att det inte är värt att haka upp sig, utan att man bör gå vidare och leva livet. Men det är inte heller lätt. 

Men en sak som jag kommit att fundera mycket på, är något som jag tänker tillägna detta inlägg till.

Jag har tänkt på min Morfar.

Min morfar dog av lungcancer år 1999, då jag var sju år gammal. Att endast säga lungcancer vore en underdrift, för jag tror det inte fanns en millimeter av hans kropp som inte cancern tagit i sin besittning när han äntligen fick slut på lidandet. Han hade varit mycket sjuk mycket länge, och de sista veckorna i livet hade han varit mer eller mindre medvetslös på grund av de starka smärtlindrare han fick. Det är inte några muntra minnen att komma ihåg när man var fem år gammal, besökte sjukhuset och frågade sin mamma ''Mamma, varför är moffa fast i en massa slangar?''. Jag kommer ihåg när min moster förklarade för mig vad cancer innebär (hon är utbildad sjuksköterska) och att jag frågade henne vaför Morfar hade fått det. Hon svarade att hon inte visste, men innerst inne så visste hon ju att Morfar rökt som en skorsten. Nåväl, de flesta minnen av min morfar (utom ett par) som jag har så låg han på sjukhus, eller var hemma med dropp och starka mediciner. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom så bra, för jag var ju så ung och han var ju alltid medicinerad eller låg på sjukhus, och åren före han blev sjuk kommer jag inte ihåg så mycket av, bara enstaka glimtar. Det mesta jag vet om honom har jag fått höra på äldre år, att han varit ambulanschaufför och brandman, räddat liv och fått medaljer för tapperhet och redighet i tjänsten. Det är jag otroligt stolt över, över att min morfar har gjort en skillnad. Vi har faktiskt hans gamla festuniform här hemma i skåpet, komplett med medaljer och allt. Ibland brukar jag titta på den, och fundera över vilken karl det måste varit som kunnat bära den uniformen med rak rygg och höjt huvud, före cancern åt upp honom innifrån.

Morfar hann inte ens se mig börja skolan, och min bror är född året efter att han dog, så han hann aldrig träffa honom. Jag har många gånger undrat över vad han skulle tycka om mina val i livet, om att jag blivit konfirmerad, klarat grundskolan, blivit hjälpledare, börjat med musik och spelat på konserter, tagit körkort, klarat gymnasiet och tagit studenten. Kommer nog aldrig glömma det som min mormor viskade i örat på mig när hon kramade mig när jag fått på mig mössan: ''Morfar hade varit stolt.'' Jag önskar att jag skulle få en chans i livet nu i denna ålder att få tala med honom en gång till, en chans att få träffa den man som jag hört så mycket om, men aldig egentligen kännt. En chans att få se honom som han var före cancern och de svåra åren. Det är ju såklart orealistiskt, men drömmar behöver ju inte vara realistiska.

När jag var yngre brukade jag tala med hans gravsten när vi besökte den ibland. Jag var övertygad om att han kunde höra mig uppe i himmlen eller var det nu är dit man hamnar när man dött. Jag berättade om hur det gick i skolan, berättade hemligheter och vardagligheter för stenen. Av någon anledning tyckte jag att det var viktigt. Nuförtiden besöker jag hans grav kring tiderna av hans födelsedag, samt någon dag före julafton. Eftersom han är begravd i Ingå är det inte sådär bara att fara till graven och tända ett ljus. Men det gör också att de gånger man reser dit är så otroligt mycket mer betydelsefulla.

Vila i frid, Morfar. Någon dag möts vi kanske igen på en bättre plats.

Tills dess hoppas jag att du vakar över mig, och leder mig rätt.

Tack för den korta tid vi hade tillsammans.

Vila i frid, Jarl Ynge Grönvall.

Brandsoldat, Ambulanschaufför, Far till två.

Morfar till tre.

Dagen du dog miste Kyrkslätt en levande legend.

Har tyvärr ingen bild att sätta upp av honom, men jag har en låt jag vill dela istället.

''Där borta vid pilen har jag lagt min far 
En anonym urna är allt som finns kvar 
Av den som förstod mig, när jag var till besvär 
Trots all den kärlek fanns jag ej där 

Jag önskar jag stannat, jag skulle blitt kvar 
Den sista stunden, det borde vart jag, och min far 
Han lärde mig växter och dess namn på latin 
Om fideikommiss och Boursin 

Men följde mig gärna in glamrockens land 
Tog del av min kunskap om engelska band 
Allt från Joe Strummer till Johnny Marr 
Stod på agendan då det var jag, och min far 

Jag saknar hans humor, som var hans sigill  
Den som la grunden för att jag finns till 
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag 
Som gjort att min son är densamma som jag 
Jag får ta del av drömmar han har 
På samma vis som då det var jag, och min far 

Där borta vid pilen, har jag lagt min far 
En anonym urna är allt som finns kvar 

Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö 
Trodde nog aldrig att du kunde dö 
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar 
Vi ska enas I jorden jag, och min far 
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar 
Vi ska enas I jorden jag, och min far''

 

Lina

17 mars 2013 23:11

Intressant och bra text! Jag har själv aldrig träffat min morfar men hört massor om honom. Det känns konstigt att "känna" en människa jag aldrig träffat. Jag kommer ihåg att jag som barn ofta funderade över hur mitt liv skulle vara ifall han fortfarande skulle leva. Skulle det skilja sig mycket, och vad skulle vara annorlunda i så fall? Jag skulle så gärna ha velat träffa honom.

http://finalina.ratata.fi

Andreas Sundberg

17 mars 2013 23:20

Jo, i mitt fall känns det ännu konstigare när jag liksom träffat en människa och hört om en helt annan, liksom... Det är nog en relevant fundering i alla tider, jag tror att många önskar sig litet mer tid, det gör jag åtminstone..

 

JT

18 mars 2013 22:07

Ha faktist hoka att du int kanske ha mått sådär väldit bra på sista tiden... Men joo.. kan faktist lite föstå hu du känner me allt de här me din mofa, ha vari me om lite liknande, eller någo ditåt i alla fall. Ja va visserligen 12 nä min mofa do så ja har säkert fler minnen än va du har av din morfar. Men min mofa va också sjuk o sängliggandes de sista åren. Han va dement sidu. Jag har nästan inga minnen av den tiden då han va frisk, så ja får också höra många historier om honom o på de sätta känner ja honom. Men ja lärde mig no aldri på egen hand lära känna honom riktit... Han insjukna i sin sjukdom väldit tidit o led av de i många år så att jepp... Men du, ja e säker på att ni träffas igen o att han e me dig varje da på någo sätt. :)

http://chanetteharus.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...