Det finns en låt av Alice In Chains som heter ''Nutshell'', som ju på svenska betyder nötskal. Låtens text är skriven av Layne Staley, Alice In Chains legendariska sångare som valde att ta sitt eget liv genom en överdos år 2002. Han kämpade hela sitt liv med drogberoende, försökte bli ren, försökte sluta, men föll alltid ner i samma grop igen. Han skrev ofta låtar som handlade om just detta, om hur deprimerad han var när han inte fick knarket, om hur ensam knarkarens livstil är, om hur han kunde sitta och bara tänka intensivt på hur mycket han ville ha en sil (en dos Heroin) i venen under flera timmar medan han försökte bli ren. Han skrev ofta också låtar som handlade om isolation, ilska, hat och döden. Han lär ska ha sagt att ifall inte Alice In Chains skulle ha funnits till, skulle han helt enkelt ha satt en kula bakom örat för länge sen. Layne var en man som visste att hans liv var bortkastat, men försökte rätta till den saken ända tills han inte orkade mer. Det respekterar jag honom otroligt mycket för. Visst, han blev ju aldrig ren, men han försökte åtminstone. Jag kan inte förstå hur det känns att ha en sån djävul på sina axlar som han bar på. Jovisst, det var ju hans eget val egentligen, men jag tror inte man kan klandra honom. Han är inte direkt den enda människan som vänt sig till drogerna för klara av samhället, eller vad man nu vill kalla det. Och inte den första att dö av det, heller.

Nå, min point var inte att berätta allt jag vet om Staleys liv. Jag vill snarare förklara varför jag finner denna sång så rörande. Det är en så ärlig insikt i en människas lidande, ett vackert sätt att sätta ord på hopplösheten. Layne menade verkligen vad han skrev, och man kan lätt koppla texten till hans liv och leverne. Det första strofen tycker jag mest beskriver hans liv. 

''We chase these pretty lies 
We face the path of time 
And yet I fight 
And yet I fight 
This battle all alone 
No one to cry to 
No place to call home

My gift of self is raped 
My privacy is raked 
And yet I find 
And yet I find 
Repeating in my head 
If I can't be my own 
I'd feel better dead'' 

Ute på gatan går en namnlös man. Frosten biter hans kinder, snön frasar under hans kängor. Han är noga med hur han placerar fötterna, för han vet att endast ett litet felsteg kan leda till att han halkar och slår sig. Halsduken han virat runt ansiktet sticks litet på hans orakde kinder. Mössan har han dragit ner, så att det nästan är bara nästippen som sticker ut.  På ryggen hänger en sliten ryggsäck. Rocken är av den långa sorten, som går ända ner till knäna på honom. Han är klädd i jeans, och på fötterna har han ett par breda, brunga kängor. Han går förbi en busshållplats, en länkande dam kommer springande emot honom och passerar lika snabbt som hon dök upp i synfältet. På andra sidan gatan går en man med en hund. 

Vår man kommer fram till gathörnet, där butiken som är hans mål är belägen. Ljuset från butikens lysrör strålar ut genom de stora fönstren, och ger färg åt snön utanför. Bilar passerar som i sakta trans, stannar när trafikljusen byter till rött och fortsätter färden då det blir grönt igen. I det motsatta hörnet finns en liten krog, men den verkar stängd. Kanske den gått i konkurs? Mannen funderar inte desto mer på en saken. Han drar ner halsduken, och plockar fram en tillknycklad ask Pall Mall ur fickan, och ett par olika tändare. Han sätter paketets sista tobak i munnen, släpper nonchalant paketet på marken och börjar med tändarlotteriet - vilken tändare vill, i sin godhet, fungera idag?

Han lyckas få eld på den tredje tändaren, och tänder hastigt ändan på sin cigarett. Det blår inte särskillt starkt idag, men man vill ju heller inte riskera att börja om hela eldrumban. Nu, när han fått sin giftdos, är det dags för hans favoritsysselsättning: att titta på stjärnorna. När han flyttade in till stan så var han rädd för att de inte skulle synas, men hans oro var förgäves. Stadens lampor var inte så starka att de kunde stänga ute stjärnornas sken. Att titta på stjärnor var lugnande, ett sätt för hans tankar att samla sig, en avkoppling, och en påminnelse om hur små vi alla är i universum. Faktumet att stjärnorna finns så långt borta, längre bort än han kunde räkna, är nästan hisande att tänka på. Det finns så många aspekter i att titta på stjärnorna, inte bara astrologiskt, utan filosofiskt, metafysiskt, teologiskt, pyskologiskt.. Ja, i princip kunde man enligt hans mening få in denna sysselsättning under vilken vetenskap som helst. Att hitta stjärnbilderna var en speciell liten godbit. Karlavagnen, Orions bälte, Kräftan....

''Unge man, ni borde verkligen sluta röka. Det kommer ge er cancer.'' Han har inte sett damen komma gående, han hade bokstavligen huvudet bland molnen. ''Jo, ni har nog rätt'' mumlar han och fimpar cigaretten. Men ändå kommer han att köpa sig en ask till när han går in i butiken. Han har rökt sedan han var femton, och än så länge har han inte ångrat det. Han går till butiksdörren, och lägger handen på handtaget. Han drar dörren utåt, och stiger in i den lilla butiken med ett leende på läpparna. För att han vet att fast han inte har någon annan, så väntar Orion och Karlavagnen på honom där ute.