Var just påväg att gå och lägga mig, när jag fick se det. Dendär hemska texten. Dendär onda texten på facebook, som berättar att Jeff Hanneman har dött. Jag kan först inte tro det. Jag sitter där som en idiot, och försöker smälta det jag just läste. Jag försöker hålla tillbaka tårarna. Det går inte. Jag försöker intala mig att det inte är sant. Jag kollar runt på internet, söker febrilt en dementi. Det finns ingen. Däremot så kommer det fram att från allt flera sidor att Hanneman, gått ur tiden, först billboard, Metal Hammer, Twitter, och den slutliga nådastöten, Wikipedia.

Var, och hur, skall jag börja?

Det fanns en tid i mitt liv då jag var otroligt frustrerad. Det kändes som att inget riktigt funkade för mig, som att alla hatade mig och jag hatade alla. Jag var fjorton, livet var skit och jag var förbannad. Då fanns det alltid en tröst, något som förstod exakt hur förbannad jag var. Jag talar såklart om musiken.

Jeff var gitarrist i Slayer, ett av de band vars musik hjälpt mig mest under den tiden. Det känns som att en bit av min inre tonåring skulle ha dött med honom., Det är så otroligt svårt att fatta att de antagligen aldrig kommer att spela in en platta igen. (Jeff skrev de flesta av deras låtar). Det är liksom som att en av mina kontakter till min yngre år skulle ha dött bort.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än detta. Tankarna snurrar i skallen, och jag är trött och lessen.

Skall lysna på Eviles låt ''In Memoriam'' nu, och försöka sova.

Det som skrämmer mig med detta, är att Jeff var 49 år gammal. Min pappa är 49.....

Vila i Frid Jeff. Vilken otrolig lycka att jag fick se och höra dig live en gång i Augusti. 

Tack för allt. Mer kan jag inte säga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...