Idag gjorde jag något som jag inte gjort på länge. Jag plockade fram cykeln, satte hörlurar på öronen och trampade iväg. Bara jag, musiken, och känslan av hur landskapet rusar förbi en. Fötterna arbetar, man känner så många dofter i luften och det känns som man är ensam med världen, fastän man bara är en del i trafiken. Lyssnade på den spellista som jag så ofta lyssnade på förra sommaren, både när jag cyklade och gjorde annat. Machine Head, Bruce Springsteen och lugna låtar av Devin Townsend och Skitarg. 

Mitt där i cyklandet, så kände jag något varmt rinna ner för min kind. Något som inte vara svett.

Tur att jag befann mig på en sandväg mitt i ingenstans just då. Jag stannade cykeln, snöt mig och tänjde mina värkande ben- och lårmuskler (har senast rört på dem ordentligt i september förra året, go figure hur det kändes).

Finns så många fina minnen från förra sommaren som inte är värda något nu. Så mycket fint som bara försvann, som inte betyder nåt. Så många nätter som aldrig händer igen. 

Och det är första året jag inte kommer jobba på kommunen. Och vet ni, jag kommer faktiskt sakna städjobbet. Det hade sin charm att jobba hårt, men att också se humorn i tillvaron, lära känna nya människor, och desstuom tjäna bra pengar på det. Nån som inte varit med om det kommer aldrig veta hur skönt det är att sova på en soffa efter att ha skurat pulpeter i sex timmar ( I dare you, I double dare you motherfucker - om du tycker det låter som en lättsinning uppgift, prova det själv) eller förstå det roliga i att hitta på Skräckfilmer med sina kollegor och skratta så man inte får luft när nån imiterar bossen., eller varför inte att äta Pizza mitt i en skolaula när man vet att man får lön samma dag och semestern just börjar? Det var goda tider, det. Tror det gav mig en insikt om hur livet verkligen ser ut för dem som jobbar med ''skitjobben'' i vårt samhälle. 

Jag fick ett arbetsintyg för mitt assitentjobb idag. Fatta att jag har två hela dagar kvar. Det känns så overkligt, jag började ju just! Dert är helt otroligt så tiden gått snabbt igen, och så mycket jag har lärt mig under mina månader på Kungsvägen. Känns nästan litet lessamt att inte fortsätta jobba där i höst. 

Och vet ni vad det värsta är?

Jag kommer faktiskt sakna mina elever. Funderar ofta på hur de ska klara sig i framtiden, och det skulle kännas bra att stanna kvar där och hjälpa dem mer. Men jag kan inte fastna på ett jobb. Jag vill komma längre i livet, gå min egen väg.

Jag tänjde musklerna en stund, drack litet vatten och cyklade resten av länkken. När jag kom hem slog jag mig ner och åt en kall glass, och kände mig riktigt harmonisk inför sommaren.

Men ändå bör man minnas att det inte var endast i benen jag hade ont den gången jag cyklade i Maj.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...