En av mina största frustrationer just nu är sociala medier. Skulle så gärna vilja skriva en lång och arg text om hur en bit av mig dör varje dag på grund av Facebook, men jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska resonera utan att det blir en sinneslös hattext på 500 ord utan större budskap än total vrede och förolämpande kommenterar. Men nåväl, för att säga det kort är det alla människor som spenderar så mycket tid som möjligt med att övertyga andra om att de lever det perfekta livet som stör mig mest. Allt är bra, allt är glädje och lycka. Det bara sprutar kärlek och allting är så fint, fint, fint och alla ens finaste och bästaste kompisar myser man med hela tiden på världens bästa och finaste strand medan man äter den godaste maten och dricker det godaste vinet, man sprang just 41 kilometer och är så himla lyckligt och nöjd med sig själv. Femtiofem bilder på maträtten räcker inte för att visa hur fin fin fin fin den också är och ändå är man för tjock så man borde ju inte äta den så man ska springa mera bara hela tiden och sen MÅSTE man ju såklart visa upp outfitten man springer i så att alla ser hur man ser ut just denna dag så man kan få ett par hjärtan och annat mys som höjer självförtroendet litet. Detta är bara toppen på isberget, och jag skulle säkert kunna hålla på så här hur länge som helst. 

Vad vet jag, kanske du lever det perfekta livet och är superduperfantastiskt lycklig med tillvaron. Isåfall gratulerar jag dig. 

Men jag antar ändå att det flesta inte gör det, att de flesta vill hålla uppe en fasad för att verka starkare och lyckligare än de är. Inte vill man visa sig svag, och i vårt samhälle vill det kännas litet som en tabu att få vara nerstämd, få vara lessen och få visa att allting inte är okej. Såklart behöver man inte göra det på ett socialt medium om inte vill, det är klart. Men tänk om man skulle lägga ner all tid som man lägger på att bygga kulissen, på att konstruera fasaden, på att att försöka åtgärda det som är svårt i livet, tala med nån om problemen och spendera litet tid för sig själv, med sig själv, istället? Inte säger jag att det blir bättre, men jag tycker det vore värt att försöka.

Så kanske ''det perfekta livet'' blir litet närmare sanningen? Kom ihåg:

''Just because the Circus left town it doesn't mean you got the monkey off your back''

- George Carlin

Nu känns det genast litet lättare, när jag fått skriva av mig litet. Detta är denna bloggs syfte.

 

Jessica

15 juni 2013 14:01

Oj vad du har rätt!
Fast jag måst nog erkänna att jag hör till dem som förfinar allting litegrann..

http://story-of-fjalles.blogspot.com

Andreas Sundberg

15 juni 2013 14:28

Jag tror vi alla gör det, men vissa mer än andra. Själv försöker jag hålla mig till realiteterna så mycket jag kan!

 

Lina

18 juni 2013 21:26

Såklart är det mycket roligare att visa upp den "fina sidan av sitt liv" men i alla fall jag klarar inte av att hålla upp en perfekt fasad i längden. Jag är väldigt ärlig på sociala medier och min blogg och skriver därför kanske lite väl personligt och blottande om mina mörkare stunder, som du kanske ha märkt!

http://finalina.ratata.fi

Andreas Sundberg

18 juni 2013 21:39

Jo, det har jag! Jag tycker det är fint att göra så, istället för att slipa kulissen. Jag förstår inte varför man skulle sätta ner så mycket tid på en lögn.

Tack för kommentaren! :)

 

Kollegan

7 augusti 2013 15:12

Alltså jag tror att det inte handlar så mycket om att folk medvetet försöker övertyga varandra om varken det ena eller det andra, utan att de flesta väljer att dokumentera höjdpunkterna.

I släktens fotoalbum finns det ju mest bilder på bröllop, födelsedagar eller någon farfar som har fångat en extra stor fisk eller vad det nu råkar handla om, oftast inte på någon som har gråtit ögonen ur sig eller vanlig onsdagsmakaronilåda. Nuförtiden använder många bara sociala medier istället för "traditionella" dokumenteringssätt.

Personligen så postar jag oftast "utöver vardagen"-grejer och väljer att ringa upp vänner eller skriva av mig någonstans utanför sociala medier när något känns trögt, tungt och jobbigt. Det handlar inte så mycket om att försöka skapa en fasad som att jag i de stunderna behöver stöd och respons från människor som står mig nära, istället för att kasta ut det till en massa halv- och obekanta.

Jag tror alla ändå vet att man skall ta sociala medier med en nypa salt och t.ex FB tror jag inte skulle bli mindre störande om folk började posta om makaronilåda för att balansera upp bilden.

Nåja, lång kommentar och rutan är så trög att jag inte orkar scrolla igenom och se om det blev logiskt :D Blev lite upprepning av vad du skrev, men meh. Kanske får återkomma.

Andreas Sundberg

7 augusti 2013 16:26

Nu skulle jag borda skriva ett lika långt svar, men jag orkar inte... :D

Fattar mig kort och säger att det är skillnad på folk och folk. Inlägget är inte kritik över sociala medier i sig, utan snarare en utvald grupp som jag upplever att missbrukar dem, och som vill visa upp ett liv som jag finner för polerat för att vara sant. Men det är ju inte svart och vitt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...