Jag skulle så gärna vilja sätta ord på det jag känner nu. Jag skulle så gärna vilja diskutera med nån över hur det är påriktigt över det som betyder något för mig. Jag skulle så gärna vilja att någon skulle finnas där för mig, att någon skulle förstå hur det är. Hur det är att vara den som alltid sittter ensam, den som lever med konstant smärta, den som tittar på, den som fallit av, den som inte mer hänger med. 

Jag talar så klart om min fot. 

Herregud, det är nästan sju månader sedan jag bröt den. Och den värker ännu. Varje dag. Varje timme.

Ett felsteg, och jag gråter.

Läkarna rycker på axlarna. ''Vem vet när den blir bra?''

''Det kan ta år till och med''.

Jag skall springa av och an till militären igen nästa torsdag och berätta om den. Skjuta upp tjänsten ett halvår till.

Sedan följer väl ett halvår igen.

Och ett till. Tills jag fyller trettio.

Vilken skrämmande tanke, att foten inte ens då är bra?

Jag försöker hålla god min på dagarna. Jag klagar inte. Jag äter värkmediciner. 

Jag försöker röra på mig så mycket jag klarar av det.

Och ibland lyckas jag glömma foten.

Då är jag lycklig tills den gör sig påmind igen. 

Det finns inget som förstör glädjen så mycket.

Och ändå är jag tyst.

Men inte nu längre. Jag tänker börja tala mer om min fot.

Det är dumt att jag på grund av rädslan att verka svag har hemlighållt hur det egentligen är.

Se detta som min bekännelse.

Se detta som en inblick.

Se detta som förståelse.

Jag måste skriva sanningen, förrän depressionen tar mig. 

Jag hoppas ni förstår allvaret i det jag just sagt. Jag fiskar inte efter sympati, ifalls jag skulle beskyllas för det.

Jag fiskar efter förståelse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...