Rummet jag sitter i är mörkt. Jag mår inte bra. Jag har vätskebrist, tror jag. Det yrar i huvudet och jag känner mig lustig på alla sätt. Folk tror att jag har druckit för mycket, folk frågar om jag behöver spy. Jag behöver inte spy. Jag mår bara dåligt. Jag har inte druckit något (det är ju väl det som är grundproblemet) och jag känner mig så förbannat onödig. Jag kan inte fatta att jag varit och kollat på Rammstein endast ett par timmar tidigare. Jag kan inte fatta att jag gått från lycka till detta så snabbt. 

Nåväl, där i mörkret sitter jag. Någon kommer in och lyser nåt ljus på mig, frågar om jag mår bra. ''Nej'' säger jag, '''Jag mår inte bra, men jag känner mig sjuk. Jag har inte druckit nåt.'' ''Sure'' säger hon (det visade sig vara en hon) och försvinner. Och där sitter jag igen i mörkret, med illamåendet som enda sällskap. Men då händer nåt, något som kom att beröra mig.

Rummet har en stor öppen dubbeldörr, och där rakt utanför är festens dansgolv beläget. Plöstligt har folk slutat dansa, och musiken byts från det vanliga dunkandet till något lugnare. Jag har suttit med ögonen stängda en längre stund, för att det minskar på dunkandet i huvudet. Jag försöker fundera vad låten som spelas heter, och kommer fram till att det är 'Hey There Delilah' av det där bandet som jag aldrig kommer ihåg vad det heter, och öppnar mina ögon.

Jag ser henne komma gående, liksom försiktigt, liksom skört på något sätt. Ser henne ta ett par försiktiga danssteg till låten. Ser henne mumla med i texten. Ser henne vända blicken mot mig och le ett så genuint leende att jag blir riktigt överraskande. De andra har bara ryckt och rivit i mig, men hon bemöter mig med vänlighet. Sen försvinner hon igen. Och jag märker att jag har en tår på kinden. Jag är säkert världens cheesygaste grabb, men på något sätt berörde det här mig. Kanske för att jag var trött. Kanske för att jag var sjuk. Kanske för att jag satt ensam i mörkret.

Tack vare att några kompisar förbarmade sig över mig fick jag skjuss hem så att jag inte måste bli där. Jag staplade upp för trappan med en tung madrass på ryggen, och fumlade upp dörren. Jag drack en liter vatten (bokstavligen) och lade mig på sängen. Det tog intet länge att somna.

Men det sista jag hörde förrän jag slöt ögonen var 'Hey There Delilah'.

Jag vet inte varför jag skrev om detta. Kändes bara bra att skriva ner. 

Kanske som en påminnelse för mig själv om denna lilla guldkant på ett annars så mörkt moln?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...