Runt lägret hade redan natten fallit som en tung slöja av svart siden. Det intressanta med västern under vintermånaderna var att man aldrig kunde vara helt beredd på nattens intrång. Det fanns ingen skymining, och inte heller någon solnedgång (vilket gjorde vintermånaderna till en svår tid för att hjältar som hade vanan inne att rida in i dylika) utan natten bara kom smygande som någon sorts stor, svart panter. Indianerna hade ett ord för detta fenomen, men vete fan vad det var. Att komma ihåg indianspråk var inte en av hans a) starka sidor eller b) prioriteter. Nu när han en gång tänkte på indianer, och funderade kring bildspråk om västerns smygande nätter, slog det honom att man kunde jämföra natten med ett anfall av de fruktade Apacherna. Man hade inte en aning om att de skulle slå till förrän kamraten brevid en hade en pil genom strupen. Det hade han själv sett under sina dagar i kavalleriet. Minnet av de åren fick honom att rysa en aning, och såret på benet gjorde förbannat ont. Han frös bara mer och mer.

Såret, ja. För tre dagar sedan hade han lämnat sin stuga för att jaga en smula. Han och Emma hade hamnat i bråk på grund av hans dryckesvanor, och han hade drämt en rak höger i pannan på henne. När han i raseri sedan skulle slå en gång till, fick han se deras sexåriga son Paulie Jr. (döpt efter sin far) stå i dörren med tårar i ögonen. Skammen slog honom som om en tjur skulle ha stångat honom i mellangärdet, och han drog hastigt till sig sin ränsel, sin vattenflaska och sitt gevär. ''Pappa ska ut och jaga litet'' hade han mumlat, sedan stormade han ut från dörren, tog första bästa häst från stallet och galopperade iväg över savannen som en galning, medan han vrålade av hela sin lungkapacitet. När han äntligen tystnat hade han kommit en bra bit längs floden, och hästen var nästan döende av utmattning. Han märkte att den var en av de svagare hästarna, som egentligen tillhörde Paulie Jr.. Något mer hann han inte tänka, förrän hästen snavade på något, och han hörde ett tydligt knäppande ljud som om någon skulle ha knäckt en kvist. Hästen föll framstupa, Paulie försökte kasta sig undan, men det var försent. Hästen bröt nacken av fallet, och Paulie fastnade med högra benet under dess kropp. Att han inte bröt det verkade som ett mirakel, och vad han kunde känna verkade det inte heller skadat på något annat sätt. Nu hade han verkligen haft en jäklig tur. Men han satt fast där han var, för hästen rörde sig inte en tum hur han än vred och vickade på benet, skuffade på kroppen och försökte slingra sig lös. Nu var goda råd dyra.

Paulie hade nästan använt all sin kraft, då kan kom på att han brukade ha med sig en yxa i ränseln. Han skrattade bistert för sig själv: ''Först har du ihjäl din sons häst, och sedan yxar du upp kadavret för att ta dig lös. Du är nog en riktigt lyckad karl du, Paulie Wilson''. Men nöden har ingen lag; han drog fram ränseln, drog fram yxan och började hugga. Fy helvete vilken stank, och hans kläder täcktes av något som vi inte ens vill fantisera om, ännu mindre beskriva. Men man kan ju alltid tvätta kläder, och floden rann endast några meter från honom. Han högg och högg, och märkte att benet började lossna. Till slut återstod endast en ända broskbit som höll fast hans fot, och triumferande höjde han yxan och AJ HELVETE. Han hade huggit sig i benet. Det var nästan tragikomiskt. ''Nå, såret är säkert inte så allvarligt.'' tänkte han och högg ett mer precist hugg mot brosket, och så med ens var han lös från sin... ööh... hästboja? Nåväl, han steg upp, drog kläderna av sig och hasade mot floden. Tur att han var en slaktares son, för annars skulle han garanterat ha tömt magen ett antal gånger under hela företaget. Han kände hur såret sved, men kunde inte bedöma dess storlek på grund av mörkret. Han tog med sig kläderna, och med dom i famnen dök han ner i floden. Jösses vad det kände välgörande att få skölja av sig! Han skrubbade kläderna så gott det gick, kände hur såret sved mer och mer, men lät sig inte störas av det. När han tillslut var klar klev han upp på stranden, hängde upp kläderna och drog fram sin sovsäck ur ränseln. Så utmattad var han att han inte ens orkade göra upp en eld. Han somnade med ens, och kom att drömma konstiga drömmar om indianer och guldgrävare och pokerspelande hästar.

När han vaknade nästa morgon var han varm som öknen själv, men skakade som en skallerorm. ''SÅRFEBER! SÅRFEBER! SÅRFEBER!''. ordet klämtade som en klocka i hans mosiga skalle. Han inspekterade såret. Det var ett djupt jack, fyll med levrat blod och något som började liknade var. Inte så djupt att det skulle ha behövt sys, men riktigt tillräckligt. Och han insåg att han skulle dö. Nu var det oundvikligt. Febern kokade honom levande, han var långt hemmifrån och ingen visste var han befann sig. Plötsligt blev han den religiösaste mannen på denna sida av Pecos. Han bad innerligt til gud om att få leva, han ångrade att det skulle bli som det blev med familjen och att han måste få ett sådant här öde. Gud svarade honom inte, men det hade han inte heller förväntat sig. Han hade litet ost och bröd i ränseln, som han tvingade sig att äta. Han drack flodens vatten, fast det kanske inte var så rent, men det var det enda som fanns. Och sedan somnade han igen.

När han vaknade nästan gång var det natt, och det var där vår historia började. Såret strålade smärta ända upp till magen på honom. Han skakade våldsamt att febern nu, och han bad igen om förlåtelse, bad om nåd och om en ny chans, men endast mörkret och kanske någon enstaka prärievarg i närheten hörde honom.  MEN DÅ tändes hoppet! Han såg ett ljus på andra sidan floden, såg Emma och Paulie Jr. stå där och vinka åt honom med en lykta i handen och leenden som nästan lyste lika starkt som lyktan. Han reste sig upp med mycket möda, och vadade ut i floden, beredd på att möta sin familj igen med tårar av sinnesrörelse och förlåtelse i sina ögon.

Tre dagar senare passerade en budbärare från ponnyexpressen platsen, eftersom han tänkt bada där mellan uppdragen. Han fann ett hästkadavar som verkade vara rejält uppsprättat, och kvarlevorna av en man på en sovsäck. På den dödes mannens tillhörigheter hittades namnet Paulie Maurice Wilson, och sheriff tillkallades. Endast sonen och frun närvarade på begravningen, och Paulie fick den sista vilan i en allmän grav. Ingen vet riktigt vad som egentligen hände natten då Paulie Wilson försvann. Bara du och jag. Och det får förbli vår lilla hemlighet.

Detta var en story som jag burit i mitt huvud sen Juni. Nu ger jag den vidare till dig, bästa läsare, i sin slutgiltiga form. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...