Se nu detta, och se det väl. Jag ber.

Många år har gått sedan världen gick vidare. Vad som hände var det ingen riktigt som visste. Civilisationen föll sakta sönder, teknik slutade fungera, tiden blev obestämdare, årstiderna bytte efter eget tycke och det fanns inte två dagar som var exakt lika långa. Luften kändes också annorlundare. Vattnet slutade viska sina hemligheter. Vindarna sjöng inte länge i skogen. Lövens nattliga diskussioner tystnade. Avstånden blev längre, tystnaden blev skrämmande och ljuden outhärdliga. Många barn grät varje natt, och ingen visste varför. Månen slutade pryda natthimlen, och solen var inte längre vänlig.

Folket var desperata, man vände sig till religion, filosofer, vetenskapsmän, gamla profetior för att få svar. Naturligtvis var detta resultatlöst. Folket sökte tröst i sprit, droger och våld. Lagar åtföljdes inte, undantagstillstånd utlystes och politiker, sjukvård, brandkår och polis ställde sig åt sidan. Djugelns lag blev ett faktum. Man sökte sig till sina familjer, och försökte finna trygghet så gott man kunde. Motorvägarna var fulla med bilar som var låsta i en oändlig kö, dömda att stå där i tid och evighet. Folket hade övergett dem, och sökt hoppet och räddningen någon annanstans.

Efter två år (eller var det tolv? Tiden var inte den samma som den en gång varit: vissa människor hade inte åldrats en dag, medan andra nått ålderdomens höst på endast veckor, så ingen kunde riktigt säkert säga) hände det något som kom att bli en världsnyhet; ur Egyptens uråldriga pyramider hade en man stigit upp, och lovat folket en räddning.

Först trodde man att detta var endast ett rykte bland många andra skrönor, som cirkulerade på gräsrotsnivå, men de viskande historier om hur mannen talat till folket i andra länder med en sådan passion och en sådan övertygelse, att han utlysts till Messias som kommit tillbaka för mänskligheten i dess mörkaste stund. Men man talade också om honom i stor fruktan: det sades att varje gång han öppnade munnen rullade ett stackars spädbarn över i någon olycklig moders vagga någonstans och lämnade detta liv. Man sade att han utfört grymma dåd för att bevisa sin ställning som människosonen, och att han fört in död och sjukdom i städer och länder där de sagt emot hans ord. Han marscherade med sitt folk från land till land, och folket följde honom som i trans. Han talade om detta som ''De fyrtio dagarna i öknen'' och stannade ofta vid kända sevärdheter för att predika. Det berättades om hans predikan i Paris, då han från det som var kvar av Eiffeltornet läst ur en stor bok med svarta pärmar som verkade innehålla förvanskade versioner av den kristna bibeln, och hur det framför folket funnits människor som korsfästs som ett offer till honom. Och ändå var det fler och fler som följde honom varje dag. Människor dog som flugor i hans vanvettsmarscher av trötthet, sjukdom, svält och våldsdåd. 

På himmelen syntes röda och gula ljussken då han kom till vår stad. Han steg upp på det högsta huset som där fanns, för att alla män, kvinnor och barn som hade öron skulle höra honom, och han talade. Vi alla lyssnade trollbunda, och när han tystnade var det många som grät, ropade ut sina böner och kallade honom frälsare. Han uppmande alla följa honom, och när folket sattes i rörelse gick vi alla med. Denna redogörelse tänker jag lämna i ett kuvert och gömma på något passligt gömställe då vi går förbi ett dylikt. Det är mitt hopp att mänskligheten ska överleva denna vandrare, vars skratt nu fyller mina öron fastän dom påstår att han vandrar flera hundratals kilometer framåt i ledet. Jag är hans nu, liksom alla andra. Liksom han tog hela världen. Varthän vi vandrar vet ingen, men i hans senaste predikan talade han om ett mörker bortom stjärnorna. Så har då dagen kommit, då Nyarlathotep återigen vandrar med sina får. Vandrar rakt in i kosmos, där uråldriga gudar slumpmässigt dansar kring ljudet av en osynlig flöjtspelare. Bakom stjärnorna finns räddning.

Detta var en hyllning till en av mina favoritförfattare, H.P Lovecraft (1890-1937) och hans så kallade ''kosmiska'' skräckberättelser. Googla gärna och läs mera om hans verk. Om detta väckte ens det minsta obehag hos er, så har jag lyckats. 

Tänk, min första fanfiction. Man kunde tro att jag är fjorton.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...