Jag vet inte vad jag skall skriva, egentligen. På samma gång är jag lycklig, glad, förväntansfull, orolig, lessen, besviken och framförallt spänd. Imorgon är dagen då det var meningen att jag skulle rycka in i armén tillsammans med de av mina vänner i samma ålder som blivit kvar i Sibbo nu tills Januari. Men som alla som läser denna blogg vet så blir det ju inte så, på grund av min brutna fot. Det känns så konstigt att veta att dagen jag väntat på så länge med blandade känslor är imorgon, och att när den dagen kommer så händer det inget. Eller jo, jag skall till regionalbyrån och lämna in mina E-papper, samt höra lite vad jag har för alternativ. Det känns bitterljuvt, på något sätt. Vet inte vad jag ska tro om saken, egentligen. Hade inte trott att jag skulle känna mig så underligt tom som jag nu gör. Nåväl, får väl se vad de säger imorgon och sedan fundera på saken.

Igår köpte jag en ny gitarr. En äkta Fender Sonoran. Tufft va? Sedan var det lite festande med mycket folk. Hade riktigt roligt, faktiskt.

Och idag var det dags att för rakning av militärpojkar, och mig själv. Jag lovade att sympatiraka mig, och jag står för mina ord. Efter litet härjande med maskinen så var vi alla stiligt skalliga (utom jag eftersom Kress lämnade kvar en trevlig liten lock som senare togs bort med sax). Här är några bilder från dagens arbete på Salon de Sundis: 

Sedan åts det den sista civila pizzan och dracks den sista civila ölen. Inte ett så dåligt saldo, för en söndag. 

Måste nog säga att det är ganska skönt att vara tunnhårig egentligen. Känns så fritt, på något sätt. Och så är det ju så otroligt praktiskt. Man lider ju aldrig av bad hair days, eller?

Otroligt badass, eller hur? Är bara en ansiktsmask ifrån att vara Bane från Batman.

Tänker försöka sova nu. En dygnsrytm vore fint att ha, nämligen.