Jag har länge övervägt om jag borde börja blogga igen. Som ni säkert har märkt har bloggen varit ganska så inaktiv under de senaste månaderna, om man bortser från ett par dåliga halvseriösa försök att skriva något. Jag slutade aldrig officiellt att blogga, men ändå så var bloggen död i mina tankar; den hade ingen plats mera i mitt liv. Förr fungerade bloggen främst som ett slags bollplank för mina idéer och funderingar, samt till en viss grad en redogörelse över mitt liv och saker som hände runtom mig. När jag började studera hade jag inte tid att fundera så mycket extra, och eftersom jag bodde hos andra hade jag inte heller haderegelbunden tillgång till en dator. 

Sedan lyckades jag äntligen skaffa en bostad åt mig, och jag har snart bott här i tre månader utan att ha författat ett enda inlägg här i mitt hem på kungsgårdsgatan. Så nu är det banne mig dags:

Välkommen hit till det första inlägget på denna blogg som någonsin författats i min lägenhet i Åbo. Detta är också det första inlägget på en återupplivad blogg. En blogg som varit borta, men aldrig ändå riktigt gått helt. En blogg som sovit, men inte så djupt att den inte går att väcka. En blogg som samlat damm som nu putsas av. En blogg som likt fågel fenix reser sig ur askan.

Åbo är verkligen en intressant stad. Jag strövade omrking en stund i närkvarteren idag och gick upp till Paavo Nurmi-stadion medan jag lyssnade på Bruce Springsteen. Gick sedan ner mot åstranden och satte mig på en bänk nära Teatern och tittade på ån. Det var ganska så kallt, och ganska så halt, så jag satt intet länge. Men under den lilla stunden slog det mig hur otroligt många nya människor jag har träffat här under den lilla tid jag bott i Åbo. Halvbekanta har blivit bekanta, okända har blivit kända och jag har fått bättre kontakt med vissa vänner från Sibbo som jag förr hörde ganska sällan av. Jag har hittat personer som jag seriöst uppskattar, och personer som jag känner att jag påriktigt har ''klickat'' med, personer som jag tror mig förstå på djupet. Jag har träffat människor som är lika mig, och människor som är totalt olika. Jag har hittat folk som jag gillar, och folk som jag genuint ogillar. Det är förvånansvärt hur bra man kan lära känna en person på en så kort tid som tre månader, och ännu mer förvånansvärt att jag direkt hittat till de människor som verkar likna mig själv mest. Det är jag verkligt tacksam för. Det är till stor del tack vare alla er fina personer som jag klarat mig igenom de nästan 2 månaderna som bostadlös backstugusittare. För det var verkligen inte lätt, ska ni veta.

Detta är inte meningen att vara någon sorts tacktal, men det finns inget som säger att det heller är något annat. 

När jag gick hem frös jag, för det blåste kallt. Men inte på insidan.

På insidan var jag varm.

Riktigt varm.

P.S Bloggen har fått en ny, enklare design. Vad tycks? D.S