Om det är något i denna värld jag är urdålig på är det att hålla löften jag gjort till mig själv. Jag lovade mig själv att jag skulle börja blogga aktivt igen, som ett sätt att reglera den galenskap som sakta men säkert bygger upp sig i skallen på mig - det vill säga för att få utlopp för alla mina funderingar. Jag har flera gånger öppnat bloggen, och sedan bara suttit och stirrat på denna vita, tomma ruta. Var skall jag börja? VAD skall jag skriva om? Det finns så många alternativ, så många saker jag funderar på som jag borde ta upp, och till slut snubblar jag på mitt eget grubbel förrän jag ens startat. Ska jag skriva en lång redogörelse för vad jag hitills åstadkommit på jullovet? Ska jag skriva en recension av Ghosts spelning? Eller The Desolation Of Smaug? Borde jag ta tag i politiska ämnen? Borde jag fota min mat och ladda upp 89 bilder av den hit (okej, definitivt inte). Men skämt åsido så har det varit ovanligt svårt att börja skriva igen. Den där inspirationen som förr var så lättfunnen har plötsligt blivit svår. Detta är ett av de sällsynta tillfällen där den faktiskt kommit smygande, satt sig på min axel och viskat mig i örat: ''tänk om du faktiskt skulle skriva något, ditt fule fan?'' 

Just nu halvligger jag i min säng och känner mig som någon melodramatisk tonårsfilmshjälte. I öronen dånar Def Leppards powerballad ''Love Bites'', och om det faktiskt skulle vara någon smörig tonårsrulle på g så skulle jag väl antagligen ligga och fantisera om någo tjej som ändå inte vill ha mig. Dock så är det ju inte en tonårsrulle, och att jag är impopulär bland Evas döttrar är redan ett faktum, så jag ligger och funderar på helt andra saker. Att julen står inför porten (och klappar på och myser, gick inte sången så?) har väl ingen missat såvida man nu inte levt som ananasodlande inuitkonung någonstans på Grönland under det senaste året. Liksom de senaste fem åren har ingen som helst ''julfiilis'' infunnit sig hos mig. Det är något jag saknar från barndomen, då man faktiskt väntade och spände sig inför julaftonen, försökte vara extra snäll för att garantera att man skulle få åtminstone ett par hårda paket och lucköppnandet på morgonen var litet av en ritual i sig. När man tog in granen var det nästan höjdpunkten i hela december, och hela familjen samlades för att klä den medan vi lyssnades på Pappas gamla julskivor. När Slades jullåt ''Merry Xmas Everybody'' dånade ur högtalarna och Mamma bakade pepparkakor visste man att det var jul påriktigt. Släktingar kunde plötsligt komma och ringa på dörren, och avlämna paket som tomtarna hade tappat ur sina slädar eller som av någon underlig anledning hade kommit till fel adress. Detta var julens magi.

Jag vet inte varför, men denna känsla av äkta jul vill inte infinna sig längre. Det känns alltid lika overkligt att det är julafton, och när dom önskar en '''hyvää joulua'' i butikerna vill man nästan inte tro det. Undrar hur det blev såhär? På något vis är det som man skulle vara en betraktare, en som står utanför julrumban och följer med hur andra firar jul. Men ändå blir man litet glad inombords när man ser den där lilla pojken i butiken som pekar på LEGO och frågar sin pappa: ''Pappa, tror du julgubben hämtar den där åt mig om jag är riktigt snäll?'' och Pappan blinkar åt pojkens mamma och säger:

''Vet du, det tror jag nog. Tur att jag har julgubbens nummer på min mobil.'' 

God Jul önskar Sagofarbrodern!