Är vad det känns som nu. Dödstelheten. En av många processer som inträffar efter att något dör. När Rigor Mortis inträffar kan man med nästan 100 procents säkerhet säga att något dött. Det sägs bero på en kemisk process som stelnar musklerna och sakta dödar muskelcellerna. Rigor Mortis inleds ungefär 3 timmar efter döden av kramper i musklerna hos den döde, och stelnaden når sitt slutliga skede ungefär 9 timmar senare. Detta innebär att den dödes lemmar är svåra att flytta på, eftersom musklerna är spända och hårda. Det är i princip som om den döde skulle streta emot försök att bli flyttad. När maxstadiumet av stelnad uppnåtts kommer musklerna hos den döde att sakta börja slappna av litet i gången, i takt med att muskelcellerna får utfört sitt sista arbete, att spänna sig själv tills de inte längre klarar det och brister med hjälp olika kemiska reaktioner (för att uttrycka det mycket enkelt). Ungefär 48 timmar senare, maximalt 60, så kommer kroppen att vara helt slapp igen då alla muskler slutligen dött och blivit mjuka för att de senare processerna, som t.ex nedbrytning, skall ske så snabbt som möjligt. Rigor Mortis är alltså en av de viktigaste processerna som sker i kroppen efter döden just därför.

Nu undrar ni säkert ''varför i helvete skriver han om något så äckligt på sin blogg??? Har han äntligen accepterat att han är galen?'' 

Jo, det har jag gjort för länge sedan. Men det är inte det det handlar om. För vetni, jag tror att Rigor Mortis också gäller känslor. För jag övertygad att känslor också kan dö. Det börjar med att de rycker i kramp, de vet att de är dödsdömda och det gör ofta ont. 3 timmar är tiden för kroppen, men för känslorna är tiden annorlunda. Den är alltid annorlunda, och deras Rigor Mortis kan ta sig en paus mitt i ryckningarna för att sedan börja rycka igen när man minst anar det. Rycka utav bara helvete. Nåväl, slutligen uppnår de ett maxstadium, ett stadium där man vet att de kommer sluta rycka, ett kallt och ensamt stadium av självömkan före den totala kölden och tystnaden. Före döden. När maxstadiumet är uppnått dör känslorna sedan långsamt en och en, och lämnar kvar ett kallt mörker. Musklerna blir mjuka, men känslorna blir inget alls. Det är endast tomt. För musklerna tar det 48-60 timmar, för känslorna kan det ta mycket länge, kanske till och med en evighet. För att lämna plats åt nya känslor kanske, eller så är det endast tomt. Det vet jag inte.

För mig är det Rigor Mortis just nu. 

Det som en gång har varit, det är inte mer.

Och kommer aldrig vara det igen.

Farväl. Farväl. Du kommer inte vara saknad.