Under den senaste tiden har det varit jobbigt för mig, det tänker jag säga rakt ut nu. Jag har varit sjuk, och känt mig nere, ensam och lessen. Jag har funderat mycket under mina ensamma timmar här hemma på dagarna, och ännu mer under kvällarna. Jag har tänkt på tider som varit, känslor som sårats och dött, personligheter och människor. Jag har tänkt på min framtid, på orättvisan, på hur apatiska vi människor egentligen är inför varandra, på de som är mobbade och utslagna, de som vandrar ensamma. Jag har tänkt på dem som reser, de som utmanar livet, de som sörjer, de som glädjs, de som försöker bygga upp fasaden, de som kanske bara behöver en enda kram. Jag har tänkt på krig, jag har tänkt på fred, jag har tänkt på oro och ångest, samt kärlek och vänskap. Jag har fastnat i snarorna från det som varit, och har försökt att inse att det inte är värt att haka upp sig, utan att man bör gå vidare och leva livet. Men det är inte heller lätt. 

Men en sak som jag kommit att fundera mycket på, är något som jag tänker tillägna detta inlägg till.

Jag har tänkt på min Morfar.

Min morfar dog av lungcancer år 1999, då jag var sju år gammal. Att endast säga lungcancer vore en underdrift, för jag tror det inte fanns en millimeter av hans kropp som inte cancern tagit i sin besittning när han äntligen fick slut på lidandet. Han hade varit mycket sjuk mycket länge, och de sista veckorna i livet hade han varit mer eller mindre medvetslös på grund av de starka smärtlindrare han fick. Det är inte några muntra minnen att komma ihåg när man var fem år gammal, besökte sjukhuset och frågade sin mamma ''Mamma, varför är moffa fast i en massa slangar?''. Jag kommer ihåg när min moster förklarade för mig vad cancer innebär (hon är utbildad sjuksköterska) och att jag frågade henne vaför Morfar hade fått det. Hon svarade att hon inte visste, men innerst inne så visste hon ju att Morfar rökt som en skorsten. Nåväl, de flesta minnen av min morfar (utom ett par) som jag har så låg han på sjukhus, eller var hemma med dropp och starka mediciner. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom så bra, för jag var ju så ung och han var ju alltid medicinerad eller låg på sjukhus, och åren före han blev sjuk kommer jag inte ihåg så mycket av, bara enstaka glimtar. Det mesta jag vet om honom har jag fått höra på äldre år, att han varit ambulanschaufför och brandman, räddat liv och fått medaljer för tapperhet och redighet i tjänsten. Det är jag otroligt stolt över, över att min morfar har gjort en skillnad. Vi har faktiskt hans gamla festuniform här hemma i skåpet, komplett med medaljer och allt. Ibland brukar jag titta på den, och fundera över vilken karl det måste varit som kunnat bära den uniformen med rak rygg och höjt huvud, före cancern åt upp honom innifrån.

Morfar hann inte ens se mig börja skolan, och min bror är född året efter att han dog, så han hann aldrig träffa honom. Jag har många gånger undrat över vad han skulle tycka om mina val i livet, om att jag blivit konfirmerad, klarat grundskolan, blivit hjälpledare, börjat med musik och spelat på konserter, tagit körkort, klarat gymnasiet och tagit studenten. Kommer nog aldrig glömma det som min mormor viskade i örat på mig när hon kramade mig när jag fått på mig mössan: ''Morfar hade varit stolt.'' Jag önskar att jag skulle få en chans i livet nu i denna ålder att få tala med honom en gång till, en chans att få träffa den man som jag hört så mycket om, men aldig egentligen kännt. En chans att få se honom som han var före cancern och de svåra åren. Det är ju såklart orealistiskt, men drömmar behöver ju inte vara realistiska.

När jag var yngre brukade jag tala med hans gravsten när vi besökte den ibland. Jag var övertygad om att han kunde höra mig uppe i himmlen eller var det nu är dit man hamnar när man dött. Jag berättade om hur det gick i skolan, berättade hemligheter och vardagligheter för stenen. Av någon anledning tyckte jag att det var viktigt. Nuförtiden besöker jag hans grav kring tiderna av hans födelsedag, samt någon dag före julafton. Eftersom han är begravd i Ingå är det inte sådär bara att fara till graven och tända ett ljus. Men det gör också att de gånger man reser dit är så otroligt mycket mer betydelsefulla.

Vila i frid, Morfar. Någon dag möts vi kanske igen på en bättre plats.

Tills dess hoppas jag att du vakar över mig, och leder mig rätt.

Tack för den korta tid vi hade tillsammans.

Vila i frid, Jarl Ynge Grönvall.

Brandsoldat, Ambulanschaufför, Far till två.

Morfar till tre.

Dagen du dog miste Kyrkslätt en levande legend.

Har tyvärr ingen bild att sätta upp av honom, men jag har en låt jag vill dela istället.

''Där borta vid pilen har jag lagt min far 
En anonym urna är allt som finns kvar 
Av den som förstod mig, när jag var till besvär 
Trots all den kärlek fanns jag ej där 

Jag önskar jag stannat, jag skulle blitt kvar 
Den sista stunden, det borde vart jag, och min far 
Han lärde mig växter och dess namn på latin 
Om fideikommiss och Boursin 

Men följde mig gärna in glamrockens land 
Tog del av min kunskap om engelska band 
Allt från Joe Strummer till Johnny Marr 
Stod på agendan då det var jag, och min far 

Jag saknar hans humor, som var hans sigill  
Den som la grunden för att jag finns till 
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag 
Som gjort att min son är densamma som jag 
Jag får ta del av drömmar han har 
På samma vis som då det var jag, och min far 

Där borta vid pilen, har jag lagt min far 
En anonym urna är allt som finns kvar 

Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö 
Trodde nog aldrig att du kunde dö 
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar 
Vi ska enas I jorden jag, och min far 
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar 
Vi ska enas I jorden jag, och min far''