En plöstligt inspiration att skriva slog mig, och resultatet är två sidor på en novell som jag redan länge velat skriva. Jag tänkte att jag skulle lägga början här på bloggen, och se vad folk tycker. Kommentera gärna!  

Novellen kommer heta ''Johnny Rebel''

Redan när jag gick i högstadiet visste jag att det inte kommer att sluta väl för John, av vännerna kallad för Johnny och av sina... Kollegor (?) kallad för Johnny Rebel, ett namn som han själv hade valt åt sig när han skaffat sin första lättmotorcykel vid sexton års ålder. Jag och John har varit kamrater ända sedan dagis, och på den tiden blev vi ofta förväxlade för bröder eftersom vi inte var så lite lika till vårt sätt och vi liknade varandra sådär som bara små barn kan göra när de är de bästa av vänner. Dock så försvann den vanföreställningen snabbt när vi presenterade oss; vilken förälder skulle vara såpass korkad att den skulle ha döpt båda sina pojkar till John? Nåväl, fastän vi inte var bröder i blodet så var vi det i själen; Vi kunde förstå varandra fastän vi inte talade med varandra. Det räckte med en blick från John, besvarad med en nickning av mig, och så gick vi direkt till gungbrädet, eller rutschkanan, eller klätterträdet. Ingen kommunikation krävdes, så djupt förstod vi varandra. Man kan verkligen säga att vi var skapta av samma skrot och korn.

Mina föräldrar sade ofta åt dagvårdspersonalen att vi två pojkar kommer vara vänner för livet, och de skrattade ofta och höll med. Vad Johnnys (smeknamnet uppstod redan på den tiden, antagligen för att kunna underlätta kommunikationen med gossen eftersom vi ju alltid var tillsammans, och vi de facto hade samma namn) föräldrar tyckte om saken visste ingen riktigt. Johnnys pappa hade gått sin egen väg förrän Johnny ens hunnit fylla ett år, och det sades på byn att han skulle ha tagit anställning som vaktmästare på en cirkus som hade varit i bygden kring de tiderna han försvann. Men alla vet ju hur skrönorna cirkulerar, hur kärringarna skvallrar mellan frysdiskarna i butikerna och hur gubbarna gör likaledes med de sitter och tar sig en kaffe eller fem på den lokala bensinstationen. Nåväl, det väsentliga är väl inte hur han stack, utan att han gjorde det och att det kom att påverka Johnnys liv ganska mycket. Johnnys syskon var betydligt äldre än honom: hans bror var tolv när han föddes, och hans syster var nio. Det var ofta hon som förde Johnny till dagiset när hon gick till skolan, och kom för att söka honom när hon slutade. Först hade hon varit en försynt, liten blond flicka med ett vackert leende, men sen slog puberteten till och hon hittade smink, cigarretter och The Sex Pistols. Jag måste erkänna att jag var litet rädd för henne, jag var ju bara fem år gammal och hon var så mycket äldre, luktade farligt av rök och hade en farlig krigsmålning av kajalpenna runt ögonen. Dessutom lyssnade hon ju på dendär farliga musiken, som jag hade blivit varnad för i söndagskolan. Vår snälla fröken, som hette Elisabeth, hade fått en bekymrad rynka i sin annars så vänliga panna när hon förklarade att Rock ’N’ Roll i alla dess former var djävulens påfund. Som femåring tror man ju på sådant när man hör en vuxen säga det, och jag var ofta rädd för att jag skulle råka lyssna på Rock i misstag och skulle bli bestraffad av Gud med en snabb blixt i skallen förrän jag ens hunnit inse att det var Rock jag lyssnade på. Är det inte sjukt så de kan lyckas ta sig in i skallen på en när man är liten? Jag tror det var just denna upplevelse som fick mig att börja ifrågasätta kyrkan när jag blev litet äldre. Men det hör inte till den här historien. 

Där var första sidan av vad som antagligen kommer visa sig vara en hel del. Om intresse finns kanske jag sätter upp mer delar av novellen efter hand, eller sen meddelar när hela produkten finns. Men det känns verkligen skönt att skriva igen, skriva med inspiration. Kommer nog att hjälpa mig igenom vardagen.