Jag har endast en framtidsdröm som jag seriöst önskar skulle slå in.

Nån gång vill jag ha en egen stuga. En alldeles egen stuga. En egen stuga ute i skärgården. En oas där man kunde spendera sommar och helger. Jag skulle trivas med ensamheten, kroppsarbetet och harmonin som det skulle innebära. Ni vet, en stuga kan ju inte sköta om sig självt. Det är väl eremiten i mig som längtar ut. Jag tror det bor en sådan i mig. En sådan varg som skulle trivas med ensamheten. Dessutom brås jag på min farfar, en man som håller händerna upptagna med arbete nästan hela tiden. Har gjort så mycket vägarbete och grävande och gräsklippande denna sommar att min händer blivit grovare, och gitarrspelandet lider på grund av det. Och sedan finns det ju en bitter romantiker i mig också, en sån som uppskattar att ensam titta ut på solnedgången med förakt. En sådan som finner ensamhetens bitterljuvhet tilltalande. En sådan som ser det fina med svunna tider.

Men en stuga, en röd stuga. En röd stuga med en vind som skulle vara sovrum. Förutom vindsovrummet skulle där finnas ett skrivrum, ett vardagsrum, ett kök och ett förrådsrum. Och en källare med ett biljardbord. En bastu kombinerad med en gäststuga skulle där också finnas, samt ett båthus på bryggan. Det skulle verkligen vara drömmen. Det skulle vara perfekt.

Men sedan så är det ju bara en dröm. Drömmar betyder både allt och inget, och oftast förblir de drömmar. Man går vidare i livet, man upplever olika saker och det man drömmer om ändras. Men just nu så är detta perfekt. Just sådär lagom hoppfullt.

Och lagom sorgligt.

Drar ut i skärgården nu för ett par dagar. Hoppas det gör gott för min stressade hjärna.