Rummet jag sitter i är mörkt. Jag mår inte bra. Jag har vätskebrist, tror jag. Det yrar i huvudet och jag känner mig lustig på alla sätt. Folk tror att jag har druckit för mycket, folk frågar om jag behöver spy. Jag behöver inte spy. Jag mår bara dåligt. Jag har inte druckit något (det är ju väl det som är grundproblemet) och jag känner mig så förbannat onödig. Jag kan inte fatta att jag varit och kollat på Rammstein endast ett par timmar tidigare. Jag kan inte fatta att jag gått från lycka till detta så snabbt. 

Nåväl, där i mörkret sitter jag. Någon kommer in och lyser nåt ljus på mig, frågar om jag mår bra. ''Nej'' säger jag, '''Jag mår inte bra, men jag känner mig sjuk. Jag har inte druckit nåt.'' ''Sure'' säger hon (det visade sig vara en hon) och försvinner. Och där sitter jag igen i mörkret, med illamåendet som enda sällskap. Men då händer nåt, något som kom att beröra mig.

Rummet har en stor öppen dubbeldörr, och där rakt utanför är festens dansgolv beläget. Plöstligt har folk slutat dansa, och musiken byts från det vanliga dunkandet till något lugnare. Jag har suttit med ögonen stängda en längre stund, för att det minskar på dunkandet i huvudet. Jag försöker fundera vad låten som spelas heter, och kommer fram till att det är 'Hey There Delilah' av det där bandet som jag aldrig kommer ihåg vad det heter, och öppnar mina ögon.

Jag ser henne komma gående, liksom försiktigt, liksom skört på något sätt. Ser henne ta ett par försiktiga danssteg till låten. Ser henne mumla med i texten. Ser henne vända blicken mot mig och le ett så genuint leende att jag blir riktigt överraskande. De andra har bara ryckt och rivit i mig, men hon bemöter mig med vänlighet. Sen försvinner hon igen. Och jag märker att jag har en tår på kinden. Jag är säkert världens cheesygaste grabb, men på något sätt berörde det här mig. Kanske för att jag var trött. Kanske för att jag var sjuk. Kanske för att jag satt ensam i mörkret.

Tack vare att några kompisar förbarmade sig över mig fick jag skjuss hem så att jag inte måste bli där. Jag staplade upp för trappan med en tung madrass på ryggen, och fumlade upp dörren. Jag drack en liter vatten (bokstavligen) och lade mig på sängen. Det tog intet länge att somna.

Men det sista jag hörde förrän jag slöt ögonen var 'Hey There Delilah'.

Jag vet inte varför jag skrev om detta. Kändes bara bra att skriva ner. 

Kanske som en påminnelse för mig själv om denna lilla guldkant på ett annars så mörkt moln?